I blöta tofflor på väg utför det stora Vårbergsfallet

Andas in. Andas ut. Och in igen. Och lite mer in. Och sen ut. Tänka efter. Lugnt.

Så gick tankarna för bara 50 minuter sen, då paniken hotade att äta upp mig. Några minuter tidigare hade jag fått nog av ljudet av en droppande kran i badrummet, utan att det var någon kran som droppade. Jag gick sakta närmare den nya blänkande blandaren ovanför badkaret. Den gamla hade droppat, därför passade rörmokaren på att byta den när han ändå fixade det andra under renoveringen. Det här var en modell av senaste snitt. En sån man med ett enkelt handgrepp lätt kunde styra temperaturen med en hand, samtidigt som man höll i duschmunstycket med den andra! Dvs inte old school-systemet med två bruna plastkranar, en med blå prick för kallt och rött för varmt.


Detalj över hur fint det blev med den
nya 90-talsretro-tapeten (notera blom-
mönster i bildens mitt) och att man
ändå gått varsamt fram i renoveringen
och sparat gamla fina detaljer (se röd
färg på lamp-knappen).


Men den här hade aldrig riktigt suttit ordentligt fast, det hade jag uppmärksammat.

Det var knäpptyst i badrummet, bara ett försiktigt sipprande hördes. Det var som ingressen i en katastroffilm från 70-talet: en supermodern jätteskyskrapa eller lyxkryssare, allt är klart och fint, alla ler avslappnat. Men under ytan är det någon elkabel som tyst håller på få kortslutning på 73:e våningen, och nån ångpanna i mottorrummet som sakta överbelastas samtidigt som minglet pågår i festsalen och isberget närmar sig, dolt under ytan. Jag stod och betraktade den sipprande rännilen ned för det skinande röret under blandaren i det nyrenoverade badrummet, och jag tänkte att här har rörmokaren dragit åt lite för löst bara.

Jag drog pyttelite, superförsiktigt, varsamt som få. Det började sippra mer. Märkligt, drog jag åt fel håll? Nej. Det sipprar ännu mer. Drar åt igen. Ingen förbättring. Provar varmvattenröret. Det börjar spruta en tunn stråle. Jag blir nervös, då inga fysiska lagar stämmer in på detta bygget. Jag känner att hela blandaren känns ännu lösare, och försöker vrida den i rätt position. Det börjar spruta på allvar. Som tur var sprutar det nedåt och inte upp i det nymålade taket. Nu kryper desperationen allt närmare inpå (läs ingressen till denna krönika). Det brinner paniskt i huvudet på mig. Ju mer jag rör blandaren desto lösare blir den jag ser syner: badrummet förvandlas till ett inferno av vattenkaskader. Ett äventyrsbad i Vårberg, med en ny lång renoveringstid som följd. Av hela lägenheten.


Ground zero, bara några minuter
före det hände.

Det värsta är att det inte finns någon avstängningskran i lägenheten, när rörmokaren var här fick han gå ner någonstans i källaren och skruva av varje gång. Jag inser att jag måste gå ner i porten och hitta journumret. Handlingskraft - mitt i vattenterrorn! Det gör mig till en bra scout (om jag någon gång skulle vilja börja med något nytt fritidsintresse).

Det känns som att ringa en ambulans, telefonisten tar mina uppgifter och min viktiga info och kommer med tips om vad jag kan göra innan hjälpen är på väg. Stäng av vattnet på ledningarna, vilket jag redan hade gjort om jag kunnat. Hon säger att hjälpen kommer så fort som möjligt. Men att det kan ta timmar. Det finns ju de som har mer akuta fall, det är ju ingen livshotande översvämningsrisk ännu.

Jag tömmer badkaret som är halvfullt genom att hinka över i toan. Jag blir dyngsur bara av att gå in i luftfuktigheten. Hoppas det inte stör takmålningen det här. Hjälpen kommer ganska snabbt, efter 35 minuter, och när han ringer hör jag inte ringklockan på grund av "vårbergsfallet" mellan köket och ytterdörren. Han skrattar när han går in, det sprutar något enormt. Och då borde ju han vara luttrad. Han säger att han under sina 25 år i branschen inte sett något värre och ljudligare vattenläckage, och att han ändå också jobbat i England länge där de inte är särskilt kända för sina rör. Han hittar nån specialkran under badkaret som man kan stänga av med skruvmejsel. Det blir tyst. Han konstaterar småleende att rören var för korta, men att han kan skruva fast den och så får rörmokarn komma och fästa blandaren i väggen igen. Noggrannare denna gång. För så som i katastroffilmerna var det den mänskliga faktorn som orsakade olyckan. Människan vill högre, snabbare och ha finare blandare i sina badrum på kort tid. Till vilket pris?

Jour-rörmokaren går och jag är lugn. Vi överlevde denna gång, jag och badrummet. Jag överväger att säga upp mitt vatten och köpa färdigbuteljerat på Lidl hädanefter. Men kanske kommer jag över även detta vatten-trauma och vågar tvätta händerna snart igen.


Sensmoral: Livet är i mångt och mycket en kamp för framgång och överlevnad, det är inte alltid dessa två passar så bra ihop.