Fragment ur samtiden

Ett konstverk i ord och bild
om livet. Av Råkan i april-08.




På väg hem från mitt ekorrhjul
ser jag följande scenario från
min trygga tillvaro på buss-
sätet på 4:an, just som vi står
stilla på busshållplats Fleming-
gatan:
På motsvarande sida ryker det
ymnigt ur en papperskorg. Kvinnan
i svart bakom bilen ser bekymrad
ut, men tar resolut fram sin
mobila telefon och ringer SL:s
växel. "Ja, att ringa SOS var
det inte tal om, jag bedömde
branden till att vara en skala
2-brand, dvs ej farlig för liv
eller betydande egendom" säger
hon till mig när jag når henne
senare samma dag via en sprakig
sattelit länk.
Hon befinner sig då i Ural-
massivet på expedition. "Men det
stod ju ett nummer till SL:s växel
i busskuren så det var ju bara att
ringa. Samtidigt som jag väntade på
att få amäla ärendet kom både damen
med hund och killen bakom pappers-
korgen och tänkte båda ta tag i saken,
men jag sa att det redan var kirrat."

Summa summarum: Folk har mer civilkurage
i Sverige än vad vi kanske tror. Det
visade sig nämligen att damen med hunden
var beredd att hälla ut sin flaska Perrier
hon hade i sin handväska, och killen tänkte
i sin tur täppa till papperskorgens mynning
med sin nya Everest-rygga för att kväva elden.





Västerbron i morgonskrud med en
bracke-cab-bil i förgrunden.
Det är i såna här tillfällen man
vill tacka livet för att det är
så vackert och att man den 31 maj
får springa här över två gånger,
njutandes till fullo.



En sval söndagmorgon i Slussen:
Åh, jag längtar långt bort.
Låångt långt bort till ett
varmare land: norrland.



Det här är vad som fanns på baksidan av annonstavlan med Lule-annonsen. Nu tänker ni:
- Jaha, det här var ju intressant. Int! Jäla fantareklam.
Då säger jag:
- Ja, men titta närmre.
- Jamenvadå? suckar ni.
- Nej! Inte på annonsen, titta bakom!
- ?
- Äh, kolla följande två avsnitt, se mystere-gåta på youtuben:


(Spänning helt i Wild Kids-anda, fast med/av/för vuxna!)


Del 1 bör ses före den spännande lösningen i del 2





Efter en hel del jobbande får jag äntligen två nätter ledigt av min chef. Hon säger att jag "är värd det, efter tre veckors jobbande helt utan ob" och hon passar även på att ädelt tacka för att jag jobbat gratis en av veckorna. På dagarna blev jag inlåst i en cell i källaren så jag inte skulle kunna rymma och på nätterna hade jag elektronisk fotboja med en giftampull som utlöstes ifall jag rymde från "fabriken". Som hållhake säger hon att hon vet var jag bor och att hon "hoppas att ingen stoppar in brinnande föremål i brevinkastet" om jag inte skulle komma till jobbet om två dar.

Äntligen! "Som jag ska njuta av att se dagsljuset, och sova på normala tider!" tänker jag lättad.
Problemet uppstår vid tvåtiden på morgonen då jag fortfarande är klarvaken och inte har lust att sova. Vid fyra gör jag ett seriöst försök att lägga mig, jag känner mig faktiskt lite trött. Men efter en kvart ger jag upp, klär på mig och sätter igång att frosta av frysen. Det ser nämligen ut så här inuti:



Ja ni ser ju själva. Ett isberg
stort nog att sänka Silja Europa
hänger oroväckande som fastgjutet
i kylplattan mot bakväggen. Jag
ställer in flera kastruller med
hetvatten. "Detta kommer ta timmar",
inser jag lugnt. "Men det gör inget,
jag är ju klarvaken."




Därför går jag ut på balkongen där jag
har min provisoriska frys och hämtar lite
ingredienser. Min skarpa kran (se vänster
i bild) uppfattade med exakt presicion den
gudomliga doften: "Aaahoooooooh! - HELT
PERFEKT AROMA!!!"

Snacka om att färdas bak i tiden, till min
ungdoms by där jästlukten från jästfabrikören
var hyllad och tagen till alla våra hjärtan!
Jag känner den djupaste tacksamhet när
jag sönderdelar jästen i bunken.




04.15 - perfekt tid för brödbak!



06.00
Brödbak måste få ta tid: man kan inte stressa
fram "själen" hos brödet.
Däremot ska man inte låta det gräddas för länge
i ugnen. Det vet jag nu. Det visste jag då också.
Tyvärr läste jag instruktionerna för temperatur
för om man skulle göra brödet som småbullar, inte
som limpor. Resultatet var en stenhård brunsvart
skorpa ovanpå brödet, och en något degigt innan-
döme. Men tiden läker alla sår, och det var klart
ätbart när det hade svalnat (och brödets skottsäkra
hatt var avsågad).




Vacker soluppgång med nygräddat
härligt Grahamsbröd i Vårberg får
avsluta det här fragmentariska
och konstnärliga, lidelsefulla
reportaget från bussfönster,
kök badandes i morgonljus och
mystiska gåtor i stadens underjord.


Copyright Råkan 2008.