Rapport från möte på BG's

Vi hade ett litet informellt och spontant redaktionsmöte med 3:4 av den fasta redaktionen närvarande. Korrespondent Falken hade nämligen masat
sig upp från Östgötaslätten där han tillbringat julen, lagom för en kort avstämning innan nyårsfirandet tar vid.

Målet var egentligen bara att få dricka starköl. Inte för att vi var sugna. Nej, helt enkelt för att det kändes som det enda rätta. Vi möttes upp i Hornstulls vindlande kakelbeklädda gångar under Långholmsgatan, för att sedan glida ner mot det avslappnat glassiga "Strand Etabl." nere vid vattnet. Väl där var det inte bara svinkallt, det var även mellandags-stängt. Förtroendet för Strand Etabl. - eller "Striit" som Ugglan valde att envetet kalla stället - föll tungt och abrupt. Vi behövde rejälare doningar än kulturölställen med röda väggar. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att få plats på Judit & Bertil. Stället är riksberömt efter att Reinfeldts gamla kollega blev paparazzifotad här då hon hånglade, så hon fick sparken. Därför är det lögn att få plats där. Alla går dit och hoppas att få hamna i periferin i nån riksomvälvande suddig Aftonbladet-bild. Men inte vi nej. Vi hade nu målet klart för oss. Det som skulle bli vår räddning var BG's på Hornsgatan. Undertecknad hade aldrig besökt stället, men Falken och Ugglan var lyriska sedan deras första besök.



Bild på entrén där falken försökte telefonera i lugn och ro.

Väl framme frågade en man myndigt oss om leg. Det rotades nån sekund i fickor innan han skrattade och sa att han "skoja bara". Han var inte alls någon vakt. Kul grepp tyckte vi! Här kände vi oss redan välkomna, om än inte riktigt hemma. Stället var nästan fullsatt. En unge på 6 år som vi nyss sett tok-springa, runt, runt, utan ytterkläder ute på trottoaren kom in igen till sina föräldrar som satt och krökade familjärt. Mysigt! Ugglan tog mod till sig och frågade en annan familj (mor och son på cirka 75 respektive 55 år) om vi kunde sitta på hörnet. Det fick vi. Tack! Vi fick även avnjuta deras konversation med sina vänner som var mycket fascinerande. Det här var en kulturresa till en helt annan värld som inte gick på 28.000 inkl. resa och boende utan enbart 70 spänn - inkl. två starkbärs! Vi tog del av intressanta fakta som hur man bör tömma tarmen (en gång per dag, före dusch) och även se några fina praktgräl. Falken försökte få lite tystnad när hans mobil ringde genom att gå utomhus, men ute på gatan var det så klart fullt slagsmål. Inne på herrtoan gick de grova männen och sket två och två. Tydligen är det helt kulturellt accepterat på BG's, det trodde ingen av oss. Ja nu har jag nog glömt massa intressanta fakta men Falken och Ugglan får fylla på i kommentarerna på detta inlägg.

När jag kollar på www.syltor.nu ser jag till min stora förvåning att BG's ligger på 42:a plats! Förvånansvärt låg ranking! Jag tror det helt enkelt har att göra med att just detta ställe är tidpunktsberoende. När Falken och Ugglan var dit sist hade stället en mycket dålig dag: "a bad bar day". Nu levde denna sylta upp totalt, borde ligga i 5-i-topp!

Vi gick hem före tolv, och jag är säker på att strax före stängning klämtade barklockan som alla andra dar. Någon tog sitt ansvar och lyfte den första stolen, kastade, och duckade snabbt för smockan från höger. Sedan var krokslagsmålet i full gång, och ännu en kväll slutade i harmoniskt samförstånd.

God Jul!

Hoppas ni får en förträfflig jul var Ni nu än befinner er! Jag hoppas några av oss hinner träffas den 29e december.
Allt Gott
Önskar
FALKEN

PS. fotot ovan var andra fotot vid sökning på "god jul ufo". DS.

Ur ufonas synvinkel

Vet inte hur man får upp filmer här. Är trött. Fixar det sen. Se länk istället så länge.

kontakt med det okända

hoppades ha fördigställt repotaget om kontakten jag hade med det undre imorse. Jordbävning är den officiella förklaringen. men jag tror det är något större på gång. håll till godo med lite historia så länge.

Ps. tror ni förresten det är en slump att Clabbe har skrivit artikeln? skulle inte tro det. Ds.
PPs. Jag kommer vara i stocken mellan 29 dec och 5 jan. är någon där då för att träffa en överlevande? DDs.

Andreas Wilson vs Råkan

Är det Råkan som tagit upp sin karriär som modell eller är det den "riktiga" andreas W som går i råkans fotspår och är uppe på hela stans reklampelare?

BOK!

Jag har äntligean fått en ny bok. Min fjärde i ordningen. Det är Tom Sharpes >>Examen i den högre skolan<<.

Göran Hägg skriver om boken så här: Ett måste för alla Sharoe-vänner. Och för alla andra snuskhummrar också." Joel Ohlsson på Arbetet uttrycker sig på liknande sätt, kort och koncist: "Skamgreppens mästare".

Länken är känd och det är även avsändaren, inget personligt meddelande med däremot ett erbjudande om 4 gratisnummer av Fokus!

Filmafton på Bio Vårberg

Inbjudan till analog biokväll!

Härmed inbjudes till filmafton på Bio Vårberg söndag 7/12-2008. Filmen som visas är hemlig, men det kommer vara spänning, längtan, drama, existensialism, kärlek, och framförallt en känsla av ovisshet som präglar både kväll och film. För att vi ska få ut så mycket som möjligt ska vi äta en hembakad ostpizza och använda oss av specialutformade filmformulär för att i efterhand kunna njuta mer av biofilmen - genom att ta del av varandras åsikter och upplevelse av filmkonstverket!

Artiklen uppdateras allteftersom kvällen fortskrider!


Realtidsrapport av Råkan följer nedan.

20:01 Anonymus anträder i hallen. Råkan och Ugglan är på plats och välkomnar. Ano säger att hon boxats mot en Ume-quinna precis innan filmkvällen och är osäker på hur det ska gå att skriva formulär.

21:10 Pizzan är nu färdigbakt, den står äntligen i ugnen. Snart blir det mat... och film!

21:25 Nu sitter vi till bords, och ska just rulla igång bion! Pizzan innehåller 2 ostar, vitlök, spenat, kryddor, snabbmix för pizzadeg (skitsnabb). Dryck: kall alkofri päroncider. Så... nu hör vi suset av projektorn. Spännande det här...

21:55 Efter de två lättsamma förfilmerna som streamats från nätet rullar maskinisten igång huvudfilmen. Publiken flämtar i extas när det visar sig vara "I want to believe" vi ska få se! Plötsligt är det som om vi sugs in i ett svart hål. Tiden flyter ihop till en mörk materia, vi fastnar mellan sekunder. Därför går det inte att göra inlägg i bloggen i realtid. Eller jag skriver i realtid, men pga tidsförskjutning här från det svarta hålet i det parallella universum vi befinner oss i just nu så kommer inläggen först upp på bloggen i efterhand. Konstigt, ungefär lika svårt att hänga med som i Arkiv X!

22:20 I biosoffan flankeras jag av två kommentatorer på höger sida. Till slut ger jag upp och kommenterar glatt varenda leende, varenda ömsint blick Mulder och Dana skänker varandra. Av alla avsnitt och x-filesfilmer jag sett tror jag den här toppar min lista! Känslan av tiden som gått mellan de två karaktärerna skänker mig en hisnande känsla av livet som passerar medan vi letar efter en mening. En sanning. Jag kan lätt känna igen mig i Scully, som gått över till att börja knega på barnsjukhus med ett brinnande patos för de små liven. Men även känner jag starkt med Mulder - vad ska man tro på? Finns det verkligen inget mer än födelse och död? Vad är däremellan, därinnan och därefter?

22:45 Biomaskinisten får plötsligt igång engelska undertexter och lika plötsligt förstår vi vad karaktärerna säger, och vad filmen handlar om.

Ca 00:00 (jordetid) är filmen slut. Vi är hänförda, minst sagt. Vi skils åt utanför bion i tystnad. Ett språklöst samförstånd enar oss.

Utrikeskorrespondent Falken anropas!

Delegering till lag syd: Falken.

Hej, jag vill härmed delegera ett uppdrag som jag själv också skulle vilja gå på. Något som ligger oss analogisatörer betydligt närmare än man kanske kan ana.

Såg nämligen i dagens tidning att en biennal kallad "Electrohype" inletts på Malmö konsthall. Där var det särskilt några saker som fångade mitt intresse. I artikeln står bl a om blott 23-åriga Kristoffer Myskja, från vårt broderfolk i väst, som har gjort en skulptur/maskin som enligt TT/Spektra påminner om en stor speldosa. Men istället för toner aktiveras bokstavssammansättningar. Frågan som naturligtvis uppstår innanför mitt pannben är följande: Är detta en tvättäkta analogiseringsmaskin?

>>Stavelserna som går igen används i alla världens språk. Det blir ett slags reducerat universellt språk. Vi känner igen delar av språket men det blir aldrig tillgängligt för oss, säger Kristoffer Myskja.<<

En annan konstnär som deltar, Doug Back, säger så här till TT/Spektra:

>> Du kan använda osynliga små datorer 150 gånger varje dag, de finns i gatlampan du går under och i ditt kontokort. De kommer bara att fler och de kommer att börja prata med varandra så småningom. Så det är en viktig tid för konstnärer att sätta ner foten i den omgivningen. Många verk här på utställningen säger: "Se upp, de kommer", säger Doug Back.<<

På min tidigare fråga, om huruvida det verkligen finns något som kan liknas vid en äkta analogiseringsmaskin på årets Electrohype, hoppas jag att allas vår frilansare i Malmö kan utreda! Om inte möjlighet finnes att själv fysiskt närvara, hoppas jag att Falken i alla fall kan läsa av känslor och beteenden på stan som kan ha påverkats av att det faktiskt är den stora Analogiserings-Electrohype-biennalen i stan!


Källa/länkar: artikel i SvD, artikel i Corren, artikel i DN.

Igår kväll, på väg till jobbet, vändes livet upp och ned för en liten stund. Jag tänkte egentligen förvåna mig själv genom att åka flera t-banetåg tidigare än jag tänkt, för att kunna äta något på vägen, och komma i tid till jobbet för en gångs skull. Men så blev det ju inte. Jo, nästan. Jag tog ett tåg som gick 10 minuter före det jag tänkt. Men nej. Redan efter en station sade föraren i högtalaren att olycka skett i Bredäng, gå av nästa och vänta på bussar som efter trekvart kommer ha fört er tre stationer längre bort, och efter ytterligare en halvtimme: tre stationer till!

Köerna till ersättningsbussarna i Sätra var enorma. Hundratals meter. (Hur var de i Axelsberg, Ugglan?) När väl bussarna kom trängde sig vuxna människor som vore det livbåtarna på Titanic de skulle få plats på, och inte en ersättningsbuss mot stan. (Själv stog jag lugnt och väntade på min tur, vilket gjorde att jag missade bussarna och fick vänta 25 minuter extra.) Folk var galna. Tanten med rullator och tjejen i rullstol hade inte en chans. Djungelns lag. Betongdjungelns. Vi var sillar som fick klämmas in med hjälp av bussdörrarna för att få plats. När vi kom fram till Axelsberg stod hundratals och försökte gå på bussen redan innan någon gått av! Väktare var inhyrda för att förklara det brighta faktumet att den metoden inte var någon allmännyttig eller ens tidsbesparande för den enskilde individen.

Väl i Hornstull fick jag nog av SL:s känslighet för mänskliga faktorer, vare sig det handlar om självmördare, tågsparkare på hala perronger eller tågsurfare som tappar greppet. Jag lade hela min tillit till SL:s resegaranti istället, den som säger att man får åka taxi på SL:s bekostnad om man riskerar att komma sent. Jag var redan 35 minuter sen, så jag hade föga att förlora på mitt expensiva tilltag. Chauffören var en artig man som vinglade över de vita strecken, gasade vid omslag till rött. Förbud mot vänstersväng gäller inte Taxi Stockholm uppenbarligen. Det var som en taxifärd skall vara med andra ord. Fram kom jag, 40 minuter sen.

Nu undrar ni vad denna anekdot ur vardagen vill tillföra era liv. Ja, jag vill bara tillföra lite i DN:s rapportering från händelsen. Jag vill tillföra lite liv till en annars korrekt och vetenskapligt redogörande artikel av allas vår Svahn. Han rör sig uppenbart sakta men säkert mot Stockholms UFO-förort - Vårberg.

Hemmafest (ett kåseri av Råkan)

Jag vaknar efter 9 timmars skönhetssömn på kvällen av mina 4 larm som går i gång med jämna mellanrum. Snart hör jag att flickan i lägenheten ovanpå redan dragit igång sitt fredagsdisco. För henne är det disco var dag, från klockan 06.50 då hon stiger upp, tills hon går och lägger sig 21.00. Inom den tidsramen är det fritt fram att spela musik på högsta möjliga ljudnivå - "ja vadå, vi bor ju i HSB:s ungdomslägenheter?" Är man intresserad av samtida populärmusik kan det vara kul att höra hennes låtval. Just denna kväll är DJ:andet mer intensivt än vanligt. Jag får nästan epileptiska anfall av att de ljudblixtar hon hinner framkalla av de 3-sekundersklipp hon spelar. Det är nämligen det maximala utrymmet en artist kan kräva i hennes lägenhet idag.

Nu har det gått en stund och jag hör ingen musik uppifrån, märkligt nog. Men jag hör annat - klackar som klopprar fram och åter över gummiparketten. Från köket, till toan, spolar lite i en kran, till balkongen, tillbaks till toan etc. Jag blir faktiskt lite nyfiken på att se vad som egentligen försiggår där inne. Man undrar ju vad det är för människa.

Nåväl. Nu kanske ni tror att jag är en 50-åring som fått dispens att bo här

OOUUPSS!
Där hände något konstigt med blogger! Den vägrade spara resten.....vilket gör denna text spännande! Hur ska det fortsätta! Vad tror du? Blev slutet censurerat pga elitistiska åsikter av artikelförfattaren?! Troligen.

Skriv ett förslag eller kommentar.

Böcker.

Jag vet inte hur man gör för att lägga in den på sidan så den alltid är högt upp. Råkan kanske kan det bättre. Men jag lägger flyttar upp det vi hittills har skrivit i ämnet samt gör en sammanfattning längst ner.

Råkan tar sig friheten att kommentera i artikeln*: Jag vet inte riktigt, eller, vad menar du egentligen att man ska göra?

Vi kan väl ha den här fina redovisningen som en text vi alla kan uppdatera efterhand när vi fått våra bokpaket? Samt utvärdera känslan och upplevelsen av att ha fått en bok som är "pre-read"! För alla som inte vet hur/att man kan redigera artiklar - logga bara in som vanligt och klicka på penn-symbolen under artiklen! Alternativt gå in på "redigera inlägg".

*) Eller "artiklen" som lundaborna skulle sagt

Ugglan:

Min allra första var (via falken som länk, med trevligt personligt meddelande):
Från Vredens Kap till Jordens Ände, Björn Larsson

Sedan fick jag (via samma länk, med enkelt meddelande på kuvertet):
I huvudet på John McEnroe, Tim Adams

Sen fick jag (via okänd länk och mycket anonymt, utan medelande):
Förvillelser, Hjalmar Söderberg

Slutligen, idag (via okänd länk, med trevligt undertecknat meddelande fr Uppsala/Gbg):
En blomma i Afrikas öken, Waris Dirie
Denna har jag redan läst.

Dessutom har jag fortfarande ett paket på posten som jag misstänker kan vara en bok. Paktet kom som nr 2 eller 3. Fast varför sku en pcoket bli ett paket? Hm, ska hämta ut idag. Spännande.....Förljetongen rullar vidare..

den 20 november 2008 12:56

uggle sa...

Sen kanske man kan köra utbyte i efterhand på de böcker som man redan har läst! Ex, jg skickar en blomma i arfikas till dig och du skicka pasilinna till mig! Så gynnar vi posten också...

den 20 november 2008 13:05

Falken sa...

jag har fått ett paket idag!! det kanske är tjocka pockets som inte går in genom brevlådan? Undrar vem du fick förvillelser av... Hmmm... helt okänt... då är det nästan lite för spännande...

den 20 november 2008 16:11

Falken sa...

och andrahands bytet låter ju som en toppen idé! fast man kanske kan vänta tills bokstormen har lagt sig. lagom när man börjar känna en hunger efter mer post/fler paket.

eller skicka till helt andra kompisar mest på måfå. utan länk eller meddelande.

den 20 november 2008 16:16

Falken sa...

Jag har kammat hem två böcker till idag.

Först fick jag via känd länk och med ett kort trevligt meddelande Fiasko av Imre Kertesz.

Sen hämtade jag även ut paketet som jag fick igår. Med känd länk. Boken var Ann Cleves Svart som natten .

Två spännande böcker!

33 böcker to go!

den 21 november 2008 17:41

uggle sa...

Mitt paket som väntat i säkert en vecka minst på vårberg tobak och gott var (via falken som länk, av falkens egen syster!!!!med trevligt meddelande!!!!! Hälsa och tacka!):

undantaget, Christian Jungersen

Jag har även fått reda på att ännu fler av min länk alstrat pockets hos margit som länkade mig. Bra.... Ens vänner är ungefär lika påitliga som falkens (nästan!)..


På tal om tredjehands så kan man ju också styra upp som en stor >>återträff<<>>återträffen<<>

den 22 november 2008 20:20

Råkan sa...

Har för närvarande bara en kort kommentar att skriva här: HÅLL UT ANÔ SNART KOMMER EN REQUEST OFFLINE I BREVLÂDDAN!

den 24 november 2008 22:28

ugglan sa...

idag hämtade jag ut min sjätte (länk-falk), avsänd från Karlshamn:

Pianostämmaren, Daniel Mason

den 30 november 2008 17:35

Falken sa...

Jag har inte fått nån denna vecka. Lite trist. Men de kanske samlar ihop alla på posten direkt. De tycker kanske det är jobbigt att åka med två böcker om dagen...

Men från Karlshamn?! Va kul! Var osäker på just den länken.

den 1 december 2008 09:34

ugglan sa...

men hur gör vi nu, snart kommer ju detta inlägg att hamna i skymundan för alla nya och det blir lätt att missa... kan vi flytta fram rapporteringen eller? någon specialruta kanske, ni som är bra på html och sånt?

i detta pyramidspel kan även den mest osäkra l'nken visa sig vara den starkaste! det är det som är så spännande..

den 1 december 2008 21:09

Alltså: Ugglan har fått 6 böcker, Falken 3 böcker och Ano väntar på sitt brev.

Råkans kommentar: Ano ska få sitt brev, snart, för det har dykt upp ur högarna. Råkan väntar på sina böcker, men inser att för att kunna få så måste man ge. Det här är alltså som julafton!

På hemväg längs minnenas allé

Lös tråd på E4:an

Jag sitter i Y-bussen igen. När chauffören för tredje gången rabblade upp var toan fanns, att det vintertid inte finns vatten i handfatet utan att man trycker på en röd knapp för att få desinfektionsmedel att tvaga händerna med, att det inte blir måltidsuppehåll i Tönnebro etc, höll jag på att stoppa lurarna i öronen för att isolera mig från den informativa Västerbottningen en gång för alla. Just när musiken håller på överta mitt hörselsinne, förnimmer jag orden "trådlös internet på bussen". Y-buss har tydligen trådlöst internet!?! Direkt tar jag upp datorn ur väskan och börjar rapportera till mina kära läsare som frenetiskt sitter hemma i stugorna och maniskt klickar på reloadknappen för att få den senaste uppdateringen från min existentiella sanningsspaning i norr.


Det öde landet passerar revy utanför bussfönstret


Tron på Stoorn

Först vill jag kommentera det senaste angående Stoorn, Storälgen. Luleå Tekniska Universitet har gått in och säger sig vilja hjälpa till i själva konstruktionsarbetet till detta storslagna projekt. Trevligt initiativ tänker ni nu säkert. Otrevligt, kontrar jag. För när Analogiseringsprojektet var ensamma i Sverige om att stötta idén om Stoorns förverkligande, så blev den stackars tungomålstalande norrländske entreprenören hånad i tråkmånsarnas anti-visionära hemvist Sverige. Det var bara vi modiga sörländska bloggers, och tyskarna, som stod upp för projektet världens största älg. Nu när det blir verklighet, vill alla vara med och dela på kakan. "Så jävla norrland" kan man lockas att tänka, om man vore fördomsfull. Själv är jag fördomsfri och tänker att det är människornas i generna inneboende jantelag som spökar här.



www.stoorn.se


Nu har Y-bussen kommit en bit ner i norrland. Men vi är fortfarande i norrland - björnarnas, vargarnas och skoteråkarnas land. Det töar, men isen ligger på älvarna och snön täcker marken. Här är vintern sedan länge kommen. I södra sverige har ni säkert bara regn och gråa avlövade träd.

Så vad har jag åstadkommit i norr den här resan? Ja, det är för mycket för att redogöra här. Men jag kan säga som så, att om det finns en sanning värd att veta i denna värld har jag kommit underfund med vad den går ut på nu i helgen.

Men just nu orkar jag inte riktigt skriva mer, jag känner mig spänd i axlarna. Jag ska försöka ta mig tid att skriva sanningen lite senare, men just nu ska jag nog ta en paus och vila lite, titta på denna ödsliga, uppgivna och stilla döende landsände som passerar revy utanför mitt bussfönster.

Men...

Det jag däremot kan berätta är att jag igår besökte mitt forna universitet för första gången på tre år, och jag möttes av en ljus och öppen skapelse till entré. Där det tidigare funnits en klaustrofobisk och mörk ingång i Umeå Universitets samhällsbyggnad och som så mossigt och fint kallats "hörsalsrotundan" i sann 70-talstappning, finns nu en enorm glaskub, infattad i ljust skandinaviskt trä, vars funktion sades vara inspirerad av Ralph Erskines arkitekturideal:



Det syns ej på bilden, men med stora lysande bokstäver står det "Lindellhallen" längst upp på denna majestätiska byggnad. Detta gör byggnaden ännu mer pervers än vad den ser ut att vara. Luftigheten och rymdkänslan inuti, kombinerat med det "Skandinaviska ljusa träslagen" gjorde mig illamående. Jag fick omvänd klaustrofobi, vad det nu kallas. Jag skyndade till toaletten där jag till min stora lättnad såg att den var lika tryggt sunkig som alltid.



På toalettväggarna försiggick samma pseudointellektuella diskussioner om Stalinismen vs. Kapitalismen som för 8 år sedan - alltid utmynnande i mer eller mindre låga påhopp. Och jag behövde inte annat än att kasta en blick bort mot Humanisthuset för att se att det fortfarande inte ens bytts ut en endaste möbel sedan det invigdes på 70-talet.


(Denna artikel var färdiguppdaterad redan i söndags kväll, men nu har jag lagt upp två toalett-diskussionsbilder, så nu är det klart! Sluta klicka på reload stup i kvarten!)

Rapport från en strikt censurerad stad i norr

Jag befinner mig i Umeå. Norrlands svar på Ängelholm*.

Det har inte varit lätt, men nu lyckas jag äntligen publicera min första artikel. I torsdags natt försökte jag från bussen tre gånger att sända ett långa inlägg. Varje gång påstod mobilen att den inte fick nätkontakt just då jag skulle sända iväg texten, och allt försvann. Igår, fredag, försökte jag från min vän och kollegas dator. Samma sak där. Texten försvann, gång på gång. Helt utan anledning. Nu använder jag min egen, hårt krypterade analoga datamaskin för att sända iväg texten. Låt min vilja ske.


Så här såg det ut 06.10 när jag vandrade genom skogen
mot Carlshem i Umeå där mitt logi finnes.


Vem är det som inte vill att jag ska få skriva sanningens ord? Det är lätt att bli frustrerad, men jag väljer att bita ihop, kämpa vidare - ända in i kaklet.

Det jag nu har inlett artikeln med 5-6 gånger utan att kunna publicera (förrän nu) är följande: När Svahn med all sin pondus väljer att avspisa UFO:t i Mariehem i Umeå som "lysraketer" utan att ens ha gjort en grundlig efterforskning på plats, väljer jag att åka upp där det hände för att utforska. Jag kanske i en äldre, luttrad UFO-forskares ögon ter mig som en idealistisk och naiv yngling som fortfarande tror på sanningen, men låt så vara.

Jag vill inte tro. Jag vill veta.


Lägesrapport Umeå, lördag eftermiddag.

Här i Umeå är det som jag minns det från mina år som observatör här. Snön täcker allt existerande liv. Det enda som syns på stan är 17-åringarnas desperata jakt på spänning nere på stan. Men enligt min ciceron finns inget för ungdomarna att göra: igår när vi gick på stan kom journalister från stans stora tidning fram och intervjuade oss om detta. Ja, de misstog oss för att vara unga. Men någonting mullrar i fjärran, bortanför Mariehem. Det ryktas om att det är dem som är på väg in över stan. Men det är inget man hör någon tala om.


Min ciceron här uppe har ett mycket speciellt
husdjur - ett lodjur vid namn Louis.
Här i färd med att pilla på Messan.

Solen är bara uppe drygt en timme per dygn här uppe. Det förenklar en hel del observationer av ljusfenomen. (Det problematiserar dock norrlänningarnas mentala hälsa avsevärt. Det sägs att många norrlänningar är karga till sinnet, och väldigt deppiga. Jag kan inget annat än instämma, man ser inget annat än buttra hålögda nordbor i stripigt grått hår, som nyss fått foten på Volvo lastvagnar. Hittills har vi inte sett några mer ljusfenomen mer än några ljusinstallationer som Umeå stad har satsat på. Det har de gjort för att lindra de mörker-depressiva karga norrländska själar som valt att inte flytta söderut; till Stockholm eller New York. Men mitt sjätte sinne säger mig att det bara är en tidsfråga innan vi skådar något mycket oförklarligt.


Louis är inte med på konspirationen. Han vill inte
förstöra texten, han vill bara gnaga lite.

Det vi däremot fått rapporter på är ett annat fenomen: Flottbomben. Ryktet säger att det är ett "mål" (norrländska ordet för Stockholmska/New Yorkiska "meal") med ursprung i Sorsele. Då rörde det sig bara om ett skrovmål (norrländska för "Big Meal") för "hungriga män". Det fantastiska med denna gourmandiska framgångssaga är hur den utvecklats till ett mål som inte alls heter flottbomb utan Calskrove.

Så vad är då Calskrove/Calzkrove? Jo, det är kort och gott ett skrovmål (dvs en burgare med pommes) inbakad i en Calzone-pizza. Läsken fås dock utanför pizzans skyddande väggar av mjöl och fett. Läs och se här.

Jag återkommer med mer rapporter om Calskroven senare idag när jag lyckats ta reda på mer fakta. Nu ska jag ut på stan för research!


*) Hänvisar till artikeln om Svahn och UFO-spottingen här i Umeå tidigare i höst: den som satte Umeå på UFO-kartan en gång för alla! Läs även detta intressanta!

Här är den!

Med hjälp av Clabbe själv lyckades jag hitta artikeln i SvD. Clabbe skriver att det är synd att tidningarna alltid presenterar UFO-historierna så svart-vitt. Bra tycker jag. Då blir det ju mycket lättare till att ta ställning.

Jag vill avsluta med ett klipp innehållande vår andra favorit Janne.

Bokblogg

Hej kära Analogiserare!

Då vi alla (snart i alla fall) är med i ett större analogiseringsprojekt, där några av oss har kommit längre än andra, så tänkte jag att det vore högst pedagogiskt och högst analogiserande att redovisa våra vinster här i bloggen.

I brevlådan när jag kom hem så låg där min allra första bok! Arto Paasolinna's >>En lycklig man<<. Det var inte avsändarens favoritförfattare men avsändarens make gillar honom. Bra bokval tycker jag. Tyvärr så har jag redan läst den.

One down, 35 to go!

Ro hem, Svenskjävel!

Vår korrespondent i syd tycks ha hamnat i löpsedlarna. Nu mer känd under det vilseledande smeknamnet "78-åringen". Allt han ville var ju att köpa billig dansk öl.

Ett svagt muller långt där nere...

Det må vara stiltje på bloggen just nu, men någonstans långt ner i djupet mullrar det: det händer stora saker i världen, och snart även på bloggen.

Bevismaterial 1: Ugglan fick ett insidertips om 4500 tidigare "TOP SECRET"-stämplade sidor ur sitt UFO-arkiv! Ladda ner som PDF och njut av detta.

Ny lokal för analogiserande

Undertecknad har bestämt sig för att omlokalisera platsen för analogiserandet (som är i full gång) här i Sveriges Manchester. Nu är den perfekta lokalen funnen och flyttan sker den förste november. Lite närmare Heleneholmsverket. Lite närmre Bragegatan. Men lite lite längre ifrån Lillekrok, Vårberg och Gullmarsplan. Mer information om denna nya fantastiska lokal kommer snart. Vill visa att jag fortfarande håller på att analogiserar.

Kommer en rapport om Ötzi snart? Och hur går det dör Anno?

Nya tider???

Råkan skriver i föregående inglägg att den analoga bloggen är död. Hans uttalande tyder på att han har låtit den digitala världen segra och att analogiseringsprojektet ska, som man säger på fotbollspråk, läggas på hyllan. Men mer fel kan han inte ha. Jag vet inte hur det ser ut i Vårberg men i Sveriges Manchester är arbetet i full gång. Jag har även hört rykten att det analogiseras hårt även på Gullmarsplan men då Anno inte har möjlighet att digitalisera hennes analoga blogginlägg så ligger de och väntar på läsning på Gullmarsplan. Det går även långväga rykten (vet dock inte sanningshalten i dessa) att Annos analoga blogginlägg går att läsa på analoga anslagstavlor som till exempel den som visas här nedan.

(vinkla datorn för bästa vy)

Undertecknad är fullt upptagen med fältarbete och var bland annat ute och analogiserade tillsammans men Bonden häromdagen. Det gick verkligen se i hans ögon att hans kall här i livet, analogiserandet (ej möbelsnickeri som vissa hävdar) levde i allra högsta grad. Undertecknad är även i full fart att leta ny lokal här i Sveriges Manchester för att kunna ta analogiserandet till nya höjder.

ELLER... så syftade Råkan med sitt påstående att provocera och få liv i digitaliserandet av analogiserandet här. Det lyckades han i så fall suveränt med. Och nog har han rätt i att det är viktigt för oss alla kämpar i världens alla hörn visar för de andra hur analogiserandet fortgår.
Han kanske dessutom kan lägga upp de första analoga inläggen igen så vi alla blir påminda om vårat kall?

Kör i vind!

Analoga bloggen är död! LEve den nya LeKfUlLlLa blogen.

Jag känner att den här analoga bloggen för en allt för tynande tillvaro. Kanske har vissa inlägg på sistone varit allt för högtravande eller bara för djupt gående i våra innersta väsen då de tar upp ämnen som livet, döden, själen och det omedvetna (samt aliens)? Kanske är vi trötta på bloggen? Kanske är bloggen död. Long live it! Kanske är den analogiserade bloggen ett urvattnat fenomen som grävt sin egen grav. Kanske vi bör starta upp från början med skrivmaskinerna, långt ute på en åker, som på den gamla goda tiden?

Men jag gör ett sista dödsryck och tar det tillbaka till basic-nivån, eller strax därunder (Analoga bloggen version -2.0...)

Här är info om en Alienutställning i the UK: länk.

Här en bildgåta. Vad är det för djur här nedan? (2 möjliga svar!)


Hur toppar (eller "bottnar") man denna artikel? Jo, med en klassiker naturligtvis. Varför inte lite nostalgi med en vits vi säkert alla har hört:

Det var en gång en Tysk en Rysk och en Bellman och dem skulle tävla om vem som kunde simma till Amerika från Sverige. Tysken började och han kom bara 5 km. Sen var det ryssens tur och han klarade bara 10km. Nu var det Bellmans tur och han hade bara 100 meter kvar och han orkade inte så han vände.

Artikelförfattarens kommentar: Jag gillar i synnerhet inledningen "en rysk och en bellman"... den håller än!

Ny harmonisk livsvisdom från andra sidan

Jag har nu passerat krönet och känner mig rofylld och avslappnad. Igår kom jag till insikt, jag såg världen ovanifrån, och kunde lugnt men bestämt ta mig nedåt, utan skräck för vad jag bevittnat. Därför tänkte jag delge lite av den kosmiska harmoni och djupa kunskap om alltets mening som jag uppbragt. Här är ett exempel på hur den kan te sig för oss gamla och visa:

De sista skälvande timmarna

Jag sitter ensam i lägenheten och har just tänt ett ljus. Storstadens larm når in genom fönstret, men i mitt sinne befinner jag mig nu långt bort på de vidder jag färdats på. Jag minns min den långa ensamma vandring jag företagit mig, och att jag nu kommit halvvägs, till ett viktigt vägskäl. Jag fokuserar blicken på den oroligt fladdrande lågan och tror mig på detta vis kunna uppbåda det lugn och den stillhet som krävs för att ta mig igenom den stundande mentala och fysiska brytpunkt jag väljer att försöka genomlida med högburet huvud.

Jag väljer ordet genomlida, då jag inte tycker det finns någon bättre beskrivning för det man gör när man passerar det smala och hala glaciärpass över den högst belägna punkten i det enorma, storslagna bergsmassiv vi kallar livet. På denna höga höjd blåser det snålt och kallt, det vill sig till att man valt rätt beklädnad och håller sig behärskad. Även om det känns lockande får man inte halka tillbaks därifrån man kom, och man kan ej heller stanna på denna höga höjd. Man måste för ett par korta sekunder blicka ut över de fantastiska vidderna, snegla bak över axeln och på ett mycket långt avstånd och genom sjunkande molnslöjor en sista gång betrakta sin ungdom. Man får lov att ta ett djupt andetag i det ymniga snöfallet, men sen är det hög tid att bege sig nedåt; lugnt och metodiskt så att man inte halkar på de slippriga stenblocken på andra sidan.


"Jag vände mig om ned mot dalen där jag nyligen vandrat. Jag såg ungdomen
ringla sig upp mot horisonten som en fjälljokk med sitt iskalla, rena vatten."


Bäst är att fokusera var man ska sätta sina fötter, för tittar man upp - eller snarare ned - finns risken att man förlorar sig i de svindel över allt man har nedanför sig. Allt som i medelåldern komma skall finns där utbrett som ett lapptäcke av delvis överraskningar och delvis sådant man förmodat dyka upp förr eller senare. Längre bort i mitt livs horisont, ja, där ser jag den vänta på mig, den skiner som den nedåtgående solen. Svidande vacker i sin rodnad och sakta slocknande: ålderdomen.

Lågan börjar tyna bort, det nedbrunna ljuset har nu inget kvar att ge. I denna situation är det en liten tröst att se hur lugnt och stillsamt ljusets livslåga tar sitt sista andetag och träder in i evig vila.

En katt? Ett utomjording? Ett monster?

Jannes eminenta arbetsgivare försöker konkurrera ut Clas och DN som den främsta tidningen som presenterar okända fenomen. Ni kanske minns när Clas i mars månad skrev repotaget om det mystiska och ökända djuret miniflodhästen. Nu försöker i alla fall Aftonbladet kontra med en än mer fascinerande och mystisk nyhet.
Man har alltså hittat denna okända varelse uppspolad på land. VAD SKA DET FÖRESTÄLLA? Jag tror såklart det är en bluff. Skansen-jonas tror det r något slags kattdjur som legat i vattnat länge. Vad tror ni?

En uppföljande artikel för korrigering av Råkans heder och ära!

Råkan, fixies och döden.

Obs! Denna artikel är skriven i ett nyskapande skönlitterärt fakta-stuk. Allt är sant, men ack så lättläst!


Ingress

Jag minns ännu den dagen. Jag trodde att det var en helt vanlig vårdag på jobbet. Jag hade vid det här laget jobbat in mig rätt bra i cykelbudsyrket, och jag hade fått upp ett stort intresse för cyklar och cykling som sport. Jag hade köpt en egen italiensk handtillverkad racercykel för ett par månadslöner. Jag hade börjat cykelträna lite även efter arbetet. Jag tyckte jag hade lite koll. Kanske närde jag också en dröm om att detta med cykling som kultur, det var rätt hippt, och att jag därmed själv skulle kunna vara hipp. Jag ville bli hipp. Men så stod chefen där, triumferande, på kontoret. Mot väggen stod lutad en cykel av sällan skådat slag. Omkring chefen och cykeln stod några av de andra cykelbuden och bara imponerades. Det var inte den första häftiga cykeln chefen hade kommit till jobbet med, en show-off för att säga att "glöm nu inte vem som är er chef". Förut var det den där mountainbiken i titan, den med både ram och sadel i retrostil. Och han hade ju just berättat om sin måttbeställda italienska racer-ram han väntade på från italien. Men nu... Jag hörde mina kolleger - de andra "lärjungarna" - som häpet mässade "ingen broms?"



Kära bloggvänner och övriga läsare. Jag vill med denna artikel passa på att reda ut begreppen, samt tydliggöra mitt - Råkans - förhållande till s k fixed gear bikes. Detta på grund av den sesaste tidens mytbildning, ryktesspridning, faktafel, mysteri- och myterikänsla här på bloggen.

FÖLJANDE ÄR SANNA OCH HÄRMED OFFICIELLA FAKTA:


1. Råkan köpte ingen fixie. Varför inte? Jo, han är alldeles för:

a) gammal,
b) räddhågsen,
c) ohipp,
d) klok.


2. Så vad köpte då Råkan för cykel?

Råkan köpte en helt ny Kona Paddy Wagon (årsmodell -08) som i mångt och mycket såg ut som en racercykel med vissa retro-detaljer. I butiken var modellen tydligen så impopulär hos stockholmarna att de fick be Råkan återkomma dagen efter för att de inte ens visste var på lagret de hade stuvat undan den, och när de väl hittat den hade gaffeln inte ens monterats. Den hade handbromsar. Den hade till skillnad från vanliga racercyklar inga växlar, eller ens fäste för växlar på ramen. Anmärkningsvärt nog var dessutom bakhjulet vändbart - på var sin sida om baknavet fanns det ett bakdrev.

Lite av cyklarnas trojanska häst alltså. Allt är inte vad det ser ut att vara med denna mångfacetterade cykel...



3. Varför köpte Råkan en cykel utan växlar och med vändbart bakhjul?

35 % för att det verkade smart och "stabilt" med fast utväxling, växlar kräver underhåll och går sönder.
30 % för att han behövde en väl fungerande och bra cykel för jobb-pendling och träning, den gamla var ju så paj och det skulle kosta ungefär lika mycket att köpa nya växlar till den som att köpa denna nya cykel (utan växlar).
20 % för att Råkan var lite intresserad av singlespeed-cykling, det verkade vettigt och spännande.
8 % för att han hade för mycket pengar.
7 % för att han behövde förnyelse i livet, som hade fastnat i någon återvändsgränd.


4. Vad är en "fixie"?

Det beror nog på vem man frågar och vad man menar. Trots att "fixie" är något slags smeknamn på "fixed gear bikes", så har begreppet "fixie" allt mer förknippats med en livsstil, ungdomar (mest pojkar mellan 20-45 år som gärna vill ha anknytning till mode- eller mediabranschen) anammar det som en hipp livsstil och väljer kläder för att matcha cykeln, medan fixed gear är en cykel med fast utväxling, dvs om man trampar bak så cyklar man även bak. Den har inget frihjul eller fotbroms.

En "äkta fixie" skulle nog många trendiga entusiaster säga är en cykel som har "fixed gear" och inte har någon handbroms. Är man äkta fixed-cyklist och vill ha hög kredd så bygger man sin cykel själv. Helst svetsar man en ram "från scratch" alltså, och lackar och designar själv, med dyra retrokomponenter från 60-70-80-talet som man hittat hos nån gammal cykelhandlare med yvigt skägg. Kan man inte svetsa så kan man hitta en gammal fin ram, helst från en äkta velodromcykel pga fixed-tekniska anledningar. Sen stylar man den genom att ta bort allt onödigt krafs, samt färgsätter i önskad extravagant färg. Det tredje och minst kreddiga alternativet är att köpa en färdig fixed. Det finns hippa butiker i Stockholm som säljer för hutlösa priser.

Faktaruta: De första cyklarna i historien var "fixed gear bikes", dvs innan man uppfann frihjul och fotbromsar. När frihjul började användas på landsvägscyklarna fortsatte man använda cyklar med fast utväxling på bancyklar (velodromcyklar). Kanske var det av tradition eller så var det av tekniska skäl, men mest troligt var det av viktbesparande skäl.


4 b. Stickspår: Geografiska skillnader i fixie-kulturen.

Precis som vanligt så sticker Stockholmare ut från övriga världen. De tror nämligen att de är jordens centrum. Då fixiekulturen lär ha sitt ursprung från USA och cykelbudkulturen i storstäderna där, har fixie utvecklats åt ett annat håll i Stockholm. "På kontinenten" (New York, Malmö etc) är DIY-byggandet i centrum och hop-plockandet något mer anarkistiskt. I Stockholm vill man dock förhöja kulturen några steg - till fixie-elit-nivå. Här är estetiken a och o. Troligen är det likadant i Göteborg, som alltid följer efter Stockholm i trender fast de hellre skulle dö en smärtsam död än erkänna detta.

I Stockholm är det absolut viktigaste, näst efter att ha en fixie, att inte förstöra fixie-konceptet med något så "total no-no" som att ha hjälm på huvudet eller att cykla tillsammans med någon som är ful, vanlig eller som har en ordinär cykel. Man umgås bara med sitt fixie-gäng.

Kontentan är att man som fixie-ägare i Stockholm vill att cykeln ska ha en speciell stil, den estetiska och trendmässiga faktorn är högre än själva cyklingen för de som har fixed som livsstil. Då man "på kontinenten" är duktig på att cykla fixie och kan göra allsköns konster och trick, så behöver man i Stockholm inte ens kunna cykla på sin fixie, det viktigaste är ju att man har den med sig, man rullar den helt enkelt bredvid sig på trottoaren. Precis som med brats, där frisyren och gåsjackorna och de andra kläderna har en integrerad del i deras liv - men dock ingen egentlig funktion - så har fixed-folkets cyklar lika viktig plats som deras nya häftiga retro-jeans för att utmärka deras personlighet.

Slutsats: Fixed är punkten där DIY-punk-attityden möter mode som möter retro som möter pop-elit. I Stockholm gäller detta konstaterande om man multiplicerar det med 10.


5. Varför köpte Råkan ingen "fixie" om han nu ville känna sig hipp och ungt trendig?

Som ni läste i ingressen, så blev Råkan fascinerad men även lite rädd av fixed-cykeln hans chef visade upp för tio år sedan. Han fick provcykla samma dag, utan hjälm, på kontorets parkering och det var en mycket speciell upplevelse. Fötterna satt liksom fast...i cykeln. Det var inte så lätt, och ganska obehagligt att tänka på att det inte fanns någon broms att stoppa cykeln med om det gick för fort. När Råkan första gången frågat hur man stannar hade chefen ironiskt skämtat bort hans rädsla med "Stanna? Varför skulle man stanna - hahaha".

Trenden som hans chef var så extremt tidig med att ta den nya trenden till sverige - ja kanske så tidig att han var totalt ute - hade kommit och gått hos Råkan. "Been there - done that" tänkte han lakoniskt för sig själv första gången han såg en fixed-cyklist rulla ner för skånegatan i det senaste modet. Råkan ville gärna tänka att han hade gjort fixed-grejen 10 år före alla andra, men riktigt så var det ju inte. Inte bara det att han endast hade testat chefens specialimporterade fixed-cykel, han hade dessutom varit rädd för att cykla på den!

Detta plågade honom något år, tills den vackra majdag då han fick prova Kona-cykeln för första gången. Den var inte bara skön, snygg och snabb. Det var ett vändbart bakhjul så att han fick chansen att ta revanch på sitt fixed-spöke redan samma kväll!

Han hade nämligen till slut insett att man kan inte göra sig ung och trendig, om man inte är det. Sånt sitter ju i generna. Men man kan däremot kompromissa!


6. Råkans relation till fixies och fixed bikes idag.


Det är en underbar afton i juli då jag skriver dessa rader. I köket puttrar kaffet och ljuvliga dofter av koffein når mina nervceller i näsan. Inom något decennie kommer jag få automatisk salivutsöndring av denna doft, då jag likt Pavlovs hundar kommer börja associera kaffedoften med sju sorters kakor. Jag har ätit min favoriträtt spaghetti och tomatsås. Trots att jag närmar står på toppen av livet och kan titta ner för krönet av den branta backe som jag närmar mig allt hastigare, vet jag att jag intet har att frukta. För jag kan även vända mig om, och se uppförsbacken. Hur tungt det var, så brant... Men i nedförsbacken kommer det gå undan. Har man frihjul på cykeln får man krampaktigt klamra sig fast vid bromshandtagen tills bromsgummit tar slut och man handlöst kastas mot slutet. Har man en fixie har man bara sina ben att lita till när man vill bromsa, och dessutom inte får ha hjälm i skräck för vad ens kompisar skall säga, hur länge orkar man detta utan handbroms? Vad händer om man trillar av? Har man däremot en Kona Paddy Wagon (-08) kan man dra nytta av både fixed-systemets bromsteknik (genom att bromsa - "hålla emot" - med benen) och handbromsarna. Snart börjar jag min "descent" ned för det alpmassiv vi kallar 30-årsdagen. Det var tufft uppför. Det kommer bli minst lika hårt nedför. Många kom inte upp, och många kommer inte komma helskinnade ner i dödens dal. Men jag litar till min förmåga, mina ben, mina bromsgummin och min plasthjälm kommer ta mig helskinnad ner mot pensionen, och mot döden som väntar oss alla.

Fixies

Den nya trend som Råkan redan för ett halvår sen upptäckte och anammade har nu börjat uppmärksammas här i Sveriges Manchester. Men som vanligt är vi lite coolare här nere. Istället för att köpa nya cyklar utan broms så fixar de "ner" dem här i Manchester. Köper en billig räsercykel på nätet och sen tar de bort allt. Växlar, bromsar, pakethållare, lampor - you name it!

– Det är enckelheten. Det går enklare att ta sig fram utan växlar och bromsar och känns som man får mer kontroll över cykeln eftersom det kräver en direktkontakt med bakhjulet, säger en kille.

Dock gillas denna trend inte av alla.

– Det är rent ut sagt för jäkla farligt och kan få allvarliga konsekvenser, både för cyklisten och andra människor. Att ha broms på cykeln är ett lagkrav, annars är det ett brott som ger böter, säger en trafikpolis.

Jag själv var ju väldit impad av Råkans köp tidigare i våras, men efter att ha läst en trafikpolis uttalande som detta ovan blir jag lite skraj.

PS. Hela artikeln kan läsas här. DS.

Nytt inlägg på bloggen!*

*) Stulet från Aftonbladet, men vad gör man inte för lite förändring här på bloggen.



Låt mig kalla denna artikel för GIGANTERNAS KAMP där bara en kan gå segrande ur striden!


Let the battle between the swedish giants begin!

OBS! Denna artikel är ett destillat och ett billigt ihopkok (och om man så vill, en satir) gjort av råkan på en mycket seriös nyhetsartikel från den seriösa och den alltid från fula säljknep oberoende hög-journalistiska seriösa nyhetstidningen Aftonbladet. Om någon ska stämmas av Aftonbladet, må det vara Råkan i egen person och inte Analogiseringsprojektet i helhet! Om Ranelid eller Guillou har något negativt att säga Råkan eller Analogiseringsprojektet, hänvisar han/de med vänliga hjärtliga hälsningar till Aftonbladet, som skrev artikeln som denna destillerade och roligare version endast är en ful kopia av.

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Bakgrund till denna viktiga litterära titelmatch: Ranelid och Brunner hotar på fullt allvar i en mycket seriös nyhetstidning att sluta skriva pga att "deckardrottningarna" säljer bättre än vad de gör. Detta trots att "granen" och "brunnen" ju skriver klart finare och mer intellektuellt än tjejerna ens försökt göra. Alltså: kvalitet borde sälja bättre än billigt effektsökeri, tycker grabbarna, trots att de själva friskt "hotar loss".

Battle begins:

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Ranelid (R) i blå ringhörna och Guillou (G) i röd hörna. De ser enormt laddade ut. Förhandssnacket har spekulerat i huruvida ryktet om att vinnaren får en plats i svenska akademien är sant eller inte. Det är dock ganska höga odds på att detta skulle stämma. Innan startsignalen går kastar sig Guillou mot Ranelid, något oväntat med en hög yxspark:

G: – Ranelid och Brunner är avundsjuka på deckardrottningarna. De tycker att de sysslar med finare litteratur och att de därför borde sälja bättre.

Ranelid är beredd och hoppar undan. Han är beredd på Guillous fuskiga tilltag och ger igen med samma mynt. Han ligger nu på golvet och biter guillou i smalbenet:

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

R: – Det är så obegåvat och falskt, allt det han skriver.

Guillou fular sig igen nu, kör ett psykologiskt fegspel àla Mazzerati-Zidane, då G påminner om vad han skrivit tidigare i våras apropå att Ranis berättat att han varit nära att ta sitt liv. Det tolkade Jan Guillou som ett pr-knep för att sälja fler böcker.

Replik av "gRANEn", som nu har rest sig utan att G hinner med sina tjuvnyp, hunnit upp bakom "Gulle-Jo" och skallar honom mellan skuldrorna så att han tappar andan några sekunder:

R: – Det är en rent kriminell handling att säga så. Är man så kallhjärtad är det kriminellt. Jag har mått enormt dåligt.

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Jan Guillou kan tyckas vara ännu mer kallhjärtad då han jämför Ranelids språk med pekoralisten Erik Ofvandahl, han ger R en rak vänster, som hämtad ifrån filmen "Ondskan":
– Ranelid skriver en invecklad prosa med höga pretentioner. Det blir oftast både högstämt och obegripligt.

En litterär halshuggning av vår vän "Guilloutinen" alltså! Hur mår Ranelid efter detta angrepp, är han nu nere för räkning månntro? Nej! Nu händer det! Ranis reser sig om, enbart lite omtöcknad, och fräsande går han till anfall, skrikandes "Jannejävlabanan här ska du få smaka!"

R: – Min stil är fullkomligt unik i Sverige, vrålar Björn Ranelid.

Guillou ser ut som ett frågetecken. Han är mållös! En fullträff av Ranis?

Han fortsätter mata på med högerkroken mot Guillous fina anlete. Han skriker ut till den exalterade publiken:

R: – Har du hört talas om guillouska?

Ojoj. Adrenalinet rusar, han är taggad, vår käre Ranis, medan Guillou tycks inte ha mycket energi kvar nu. Han är groggy. "Publiken är euforisk, som vore det under en Romersk gladiatorkamp för tvåtusen år sedan" tänker Ranelid för sig själv. Hans nackhår reser sig då han låtsas vara en krigare med förgyllda skor. Han låtsas att han fått kejsarens tillåtelse att "finisha" G helt och hållet. Precis som i filmen "Gladiator", Ranelids favoritfilm i hemlighet. Guillou vinglar till, då R kommer med sin speciella dubbelhöger kallad "Ranelidarn" (först en högerarmbåge, sen en släng av högerhanden, denna teknik anammad och vidareutvecklad av Ugglan och Anonymus) som får förödande resultat:

R: – Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk.

Jan "Guilloutinen" Guillou ligger nu ner och jämrar sig. Han reser sig inte upp. Ranelid vann denna match på Aftonbladets boxningsarena. En sargad kämpe bärs ut på bår, en annan står upp, stolt, svettig och vacker.

Matchen är över, åskådarna går hem. Men tro inte att den slagne hjälten har gett upp. Nej, han tränar hårdare än någonsin förut, stenhård kommandosoldat-träning tillsammans med Stefan Sauk och Peter Haber. All fokus på nästa titelmatch mot den snobbige "gRANEn". Kanske hans livs viktigaste. Matchen om hedern.

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Källhänvsing: Den seriösa artikeln "Kriminellt av Guillou" i AB. Läs även "Stora Macho-boken" av grabbarna på Fagerhult, och varför inte också "Kvinnan är första könet" av Ranis som handlar om hur mycket bättre kvinnor är jämte männen (förutom på att skriva böcker).

UFO???

Blev av Svahnen tipsad om denna mystiska video. En norsk kvinna som filmade sin "svarta" teveskärm. Kvinnan skriver att dekodern till digitalboxen visade "Error" och det var då som några märkliga ljuspunkter dök upp. Väldigt mystiskt. Se själva här nedan. Janne kanske har någon logiskt förklaring till det hela? Vad tror Ano?

Nya friska tag, nu med nya idoler!

Nu var det länge sen något nytt och spännande hände här på bloggen. Framförallt behöver vi analogiserare nya fräscha idoler att drömma om.

För vem har glömt de fornstora dagarna med unga talanger som Rezar, gamla hjältar som The hoff eller lokala rutinerade förmågor som 50/50 på C&C house? "Ja, det var gamla goda tider det" tänker ni nu unisont och bittert i kör.

Typiskt.

Själv har jag gett upp för länge sen, och slutat tänka. Helt. Jag var som lobotomerad, tills jag häromdagen av en ren ryggradsreflex råkade titta upp, och såg en underbar affisch i Vårbronx Centrum! Där, högt uppe på pelaren, tittade en faderlig gestalt ner på mig som vore det en messias från 2000-talet. Hans blick - och ansiktsfrisyr - perforerade någon nervbana djupt inne i mig, och jag började leva igen.

Direkt insåg jag att här har vi en artist att bokstavligen talat se upp till, men utan att bara behöva fantisera. (Som vi gjorde med Rezar och David. 50/50 såg vi ju däremot en gång och de var i allra högsta grad verkliga.)

Döm om min häpnad när jag såg att denne nya idol skulle framföra några stycken i Solnahallen här i Skandinaviens Huvudstad! Snart insåg jag att jag tyvärr missat showen med bara några futtiga dagar. Det förblev alltså en dröm. Men i några sekunder var det verklighet för mig: jag skulle få se, höra, och kanske till och med träffa denne man! Besvikelse, ja, men som tur är finns world wide web och filmklipp och massa fan-siter.

För att sluta ord-tömma mig helt övergår jag nu till att presentera mannen som gett ord som "fjäll-lämmel" en helt ny innebörd.

Så för första gången i Analoga bloggens historia presenterar en video med den störste! Jag välkomnar stolt: "Fenomenet från Kurdistan" - Aziz Wayci!

Till Råkan

Löparfesten nalkas!

Det råder för-mara-löparfeber i Stockholm, har jag hört. Snart spärras stan av för de 18.000 tappra som ska jogga runt stan i två varv, påhejade av snajdiga Stureplansbrats som lapar sol på strandvägen, söderkisar som skriker "snart e backen sluuut" redan innan västerbron ens börjat, kungsholmsbor, och massa inflyttade norrlänningar vid centralstationen.

Även här på bloggen gör marathon-festen ett avtryck. Undertecknad har ju lagt upp lite filmklipp på hur man inte vill avsluta de 250 metrarna på stadion, inför nära och kära som hejar. Men idag hörde Falken av sig och tyckte jag hade missat ännu värre metoder att utföra ett lopp på. Av rent estetiska skäl väljer jag att inte lägga upp bilden här, utan ni får klicka själva på länken här. För en mer detaljerad bild, med glada åskådares ansikten i bakgrunden, klicka här.

Denne käcke västkustpojk talar ut om sina magproblem här nedan, och ger hemliga löpartipset #1 till alla som kan tänkas råka i samma situation.



Mikaels bästa löpartips: "Kör bara. In me träpinnen i mun å kör!"


Apropå bajsmän, vill jag tipsa om att det är förbjudet att handskas med avföring hur som helst, det kan vara rent kriminellt. I Norge vet man mer, läs följande notis!


.

Spurter

Lite uppladdning för alla läsare som ska springa Stockholm Marathon på lördag!

Klipp ett handlar om hur man kan avsluta en mara om man blivit för trött:





Klipp två handlar om hur en fantastiskt dramatisk spurt kan se ut, här mellan två iron man-triathlet-kvinnor som lämnat alla krav på graciositet många mil bakom sig. En fjärdeplats i VM 1997 står på spel:

Bloggtema: Vi snöar in på båt!

Hej!

Här i Stockholm skiner solen och livet leker.
Min sambo uttryckte visserligen "fan vad det
är risigt här" nyss om min lägenhet, eller, vår lägenhet,
eller, hennes lägenhet. Som jag tydligen har städansvaret
för av nån anledning. Men i övrigt är det bara frid å fröjd.
Det är nämligen hennes ansvar att sköta matlagning.
Dock inte disken, hennes disk...

Men jag fortsätter obekymrat med en bildkavalkad, en
liten hyllning till skeppet som Falken fick en närmast religiös
upplevelse av att se rinna fram på Öresund:


* Härligt! Den första bilden ser ut som en målning, den andra ÄR EN MÅLNING!
* Det är bara å printa ut, rama in, och sätt upp på väggen!
* Nu har alla båtälskare fått sig sitt, eller hur man nu säger det. Lite bonusfakta för
er hängivna "boat-spotters":

M/S MEDEA

	Reg:13010	Byggd:1982	Varv:KMV
	DW:28.228	BR:18.661	Bilar:6.147
	Mått:198,0 x 32,3 x 9,5	Knop:21

Såld 1995 till WALLENIUS LINES SINGAPORE, Singapore. S.N.

Vid det här laget börjar alla båt-ointresserade tröttna. Kanske har ni redan klickat bort denna krönika. Hur ska jag få er att stanna? Jo. Jag tar till lite populistiska topplistetricks. Så här:
Efter noggrann efterforskning finner jag att M/S Medea inte är störst på de sju haven!?!
Det visar sig att Batillus är större med sina voluminösa 414 x 63 x 35 meter.


Notera de små varvsarbetarna i nedkanten. Varvsarbetare är ju normalt inte små män (och kvinns), utan tvåmetersbjässar med stora ankar-tatueringar och gigantiska prillor under läpparna. Med detta sagt som referens/måttstock kan ni lättare bedöma hur enormt detta skepp är! Helt fantastiskt!
Och ni som undrar över miljöaspekten och vill beklaga mitt okritiska hyllande skepp som dessa kan jag bara kontra med att fråga om ni någonsin åkt bensin-bil? Ja just det, utan skepp som dessa hade ni inte kunnat få er ovärderliga bensin, allt för att kunna leva i-lands-livsstilen. Visst, jorden är på väg att gå under, men tyvärr är det inte så mycket att göra åt...

Kolla bara in dessa "props" (propellrar, red:s anm) på bilden ovan. När jag var liten kände jag skräck (som tog sig enorma proportioner) inför tanken att jag var och badade i havet, och plötsligt bli förbikörd av ett skepp som bara sög ned mig långt under ytan där dessa enorma propellrar gjorde nötfärs av mig. Troligen berodde detta på två saker:

1. En bondfilm där en person "choppas" i en propeller (i nån slags brunn) av en skurk. Det blir bara mörkrött vatten kvar av honom som flöt upp. R.I.P. Varpå skurken kallblodigt sa nån komisk kommentar eller eventuellt skrattade omänskligt.
2. På en skolutflykt i skärgården varnade kaptenen på skärgårdsbåten oss barn för att trilla i, för en gång hade detta hänt en kaxig pojke. "Det sa bara chopp chopp" enligt skepparen kallblodigt och rått... Nu, så här snart 20 år efteråt, slår dig mig: Tänk om pojkens mamma var med på båten. Tänk om hon åkte ut för att lägga en krans på platsen på vattnet där hennes kära enda älskvärda son brutalt slaktades av de kallhamrade propellerbladen. Och så har kapten en sån hemsk jargong... Kanske kapten lider av mardrömmar från händelsen, och inte klarar att bearbeta traumat, så att han bara kan hantera det med rå, brutal humor. Kanske gråter han sig till sömns. Eller så var det han som såg hur pojken stod lutad över relingen, och gjorde en tvär gir så att pojken föll i? Kapten kanske är en ondskefull man, kanske inspirerad av tidigare nämnda Bondfilmen?

Men för att tala om något mysigare, se hur fint bilden på skogen gör sig i skeppets konferensrum:


Notera även den lilla nischen i väggen, och blomsterarr:et.
Undra vad som finns i nishcen?

Nu ska alla båtälskare och teknikfantaster klicka här för att se ett fantastiskt bildspel om byggnationen av Batillus 1972. Den som inte tror att den får ståpäls på ryggen av att se dessa bilder som hyllar den industriella revolutionens efterdyningar och dess maskin-romantik göra sig icke besvär att klicka där utan kan raskt läsa vidare.

Jahre Viking (numera kallad Knock Nevis) är dock den största båten av alla - hela 458 meter:



Jahre Viking delar havet som ett nutida maskinellt
svar på Jesus Krist. Men detta är en helt annan historia.

Medea - builder Kockums

Idag såg jag ett av de största fartyg jag trodde jag hade sett. Det kanske inte ser så stort ut på kortet här nedan men jag lovar er. Det var gigantiskt. Ivrig och nyfiken som jag är satte jag full fart på cykeln mot stället där jag trodde det skulle lägga till. Genom hela Östra Hamnen, i solgasset en fredagseftermiddag. Det var stort, öde och långa raksträckor där asfalten andades. Fantastiskt. Så nära Medea kom jag dock inte. Det var förbjudet. Och vän av ordning så hoppade jag inte över några staket. Denna gång ...
Nu ska jag laga soppa. Ärtsoppa.

PS. jag var även och kollade till hur rabarbern såg ut i Slottsparken...DS.

Att leva sin dröm (del 1)

att ta fasta på

provade lösen 8 ggr men sen kom ag på. (hade också stavat fel på min egen mailadress).

det kom inget inlägg från mocam som ni märkte. jag lyckades nämligen knappt kolla analoga över huvud tagetpga internet-brist, ström-brist, internethastighets-brist... MEn nu ar jag hemma i svadala igen och eftersom det inte var så kul att komma hem som jag väntat mig efter en HÅRD månad i afrikas afrika så var jag lite moloken nu på kvällskvisten då jag började plöja igenom den försakade analoga gull-ungen till blogg. Blev så klart lite gladare (eller som vissa i tåget idag sku har uttryckt det "sjukt pepp").

POSITIVA GREJER ATT TA FASTA PÅ:

- att ett tidigare inlägg fick mig att kolla i suparskåpet över kyen. hittade lyckligtvis den beryktade boxen coh fick mig några sista droppar att klämma ut!

- att ano gillar öl! värt att fira...

- att jag idag fick träffa självaste ano.

- att det ännu inte blivit så svårt allergiskt vårläge trots vår

- att linda huber inte mötte mig på arlanda då jag kom från mocam (eller synd?)

Hopaps cokså att de festa analogare fick en specialdedikerad bild frå mocam skickad till analog-e-mail.....

UGGLAN

Hot summerdays require hot grilled food as recommended by a famous british chef.

Försommarvärme i Stockholm - the capital of Scandinavia. Jag liksom övriga huvudstadsinvånare klär sig i lätta kläder. Vi njuter.

Jag går in på ICA. Stämningen är perfekt, som alltid. Personalen är en sån där utsökt blandning av människor som man önskar att man skulle vara en del av. Det är trevligt ohippt. Men nu är jag bara en stamkund. Inte så illa det heller. Och troligen skulle ens egen del i gänget felfördela denna perfekta balans och förstöra stämningen.

ICAs annonsblad handlar om grillning, och porträtterad i bladet är ingen mindre än Jamie "Naked Chef" Oliver. Min idol. Jamie citeras och han tycker matlagning är den "äktaste matlagning som finns". Jag håller fullständigt med, och står och håller i en engångsgrill i handen då jag kommer på att man bör vara fler än en för en lyckad grillkväll. Samtidigt som jag tänker detta ser jag att Jamie sagt precis samma sak. Vi tycks vara förenade i tanken, nakna kocken och jag: "inget går upp mot att sitta en ljum sommarkväll med sina polare (bunch of blokes) vid en eld vid en sjö och grilla lite nyfångad regnbågsforell, ädelkantarell och fransk gorgonzolaspäckade paprikahalvor."

Väl hemma avnjuter jag en pastamiddag med riven ost på.

Sen bänkar jag mig framför datorn och letar i YouTubes enorma filmarkiv. Snart hittar jag ett härligt klipp från en charmigt ung brådmogen Jamie i högstadieålder. Han har inte en tanke på matlagning utan lägger all sin vakna tid på jazzdansen:



Jamies "tutorial" för "The Running Man" & "T-step"

Jag provar själv. Först går det dåligt, men efter många försök får jag faktiskt in snitsen. Det ser inte på långa vägar lika proffsigt ut som när Jamie själv gör det, men känslan sitter där, långt inne. Nånstans.

(Egentligen tänkte jag skriva flera sidor till här, bla om vad mer Jamie gjorde som ung och lite om mig själv, vad jag sysslade med som ung. Men ni får nöja er med detta klipp med Jamie ett halvår senare då han med nya kläder fått upp tempot och "känslan" avsevärt, detta (klicka här) filmat en månad innan han slutade med dans för att kanalisera känslorna på andra sätt: matlagningen.)

Fragment ur samtiden

Ett konstverk i ord och bild
om livet. Av Råkan i april-08.




På väg hem från mitt ekorrhjul
ser jag följande scenario från
min trygga tillvaro på buss-
sätet på 4:an, just som vi står
stilla på busshållplats Fleming-
gatan:
På motsvarande sida ryker det
ymnigt ur en papperskorg. Kvinnan
i svart bakom bilen ser bekymrad
ut, men tar resolut fram sin
mobila telefon och ringer SL:s
växel. "Ja, att ringa SOS var
det inte tal om, jag bedömde
branden till att vara en skala
2-brand, dvs ej farlig för liv
eller betydande egendom" säger
hon till mig när jag når henne
senare samma dag via en sprakig
sattelit länk.
Hon befinner sig då i Ural-
massivet på expedition. "Men det
stod ju ett nummer till SL:s växel
i busskuren så det var ju bara att
ringa. Samtidigt som jag väntade på
att få amäla ärendet kom både damen
med hund och killen bakom pappers-
korgen och tänkte båda ta tag i saken,
men jag sa att det redan var kirrat."

Summa summarum: Folk har mer civilkurage
i Sverige än vad vi kanske tror. Det
visade sig nämligen att damen med hunden
var beredd att hälla ut sin flaska Perrier
hon hade i sin handväska, och killen tänkte
i sin tur täppa till papperskorgens mynning
med sin nya Everest-rygga för att kväva elden.





Västerbron i morgonskrud med en
bracke-cab-bil i förgrunden.
Det är i såna här tillfällen man
vill tacka livet för att det är
så vackert och att man den 31 maj
får springa här över två gånger,
njutandes till fullo.



En sval söndagmorgon i Slussen:
Åh, jag längtar långt bort.
Låångt långt bort till ett
varmare land: norrland.



Det här är vad som fanns på baksidan av annonstavlan med Lule-annonsen. Nu tänker ni:
- Jaha, det här var ju intressant. Int! Jäla fantareklam.
Då säger jag:
- Ja, men titta närmre.
- Jamenvadå? suckar ni.
- Nej! Inte på annonsen, titta bakom!
- ?
- Äh, kolla följande två avsnitt, se mystere-gåta på youtuben:


(Spänning helt i Wild Kids-anda, fast med/av/för vuxna!)


Del 1 bör ses före den spännande lösningen i del 2





Efter en hel del jobbande får jag äntligen två nätter ledigt av min chef. Hon säger att jag "är värd det, efter tre veckors jobbande helt utan ob" och hon passar även på att ädelt tacka för att jag jobbat gratis en av veckorna. På dagarna blev jag inlåst i en cell i källaren så jag inte skulle kunna rymma och på nätterna hade jag elektronisk fotboja med en giftampull som utlöstes ifall jag rymde från "fabriken". Som hållhake säger hon att hon vet var jag bor och att hon "hoppas att ingen stoppar in brinnande föremål i brevinkastet" om jag inte skulle komma till jobbet om två dar.

Äntligen! "Som jag ska njuta av att se dagsljuset, och sova på normala tider!" tänker jag lättad.
Problemet uppstår vid tvåtiden på morgonen då jag fortfarande är klarvaken och inte har lust att sova. Vid fyra gör jag ett seriöst försök att lägga mig, jag känner mig faktiskt lite trött. Men efter en kvart ger jag upp, klär på mig och sätter igång att frosta av frysen. Det ser nämligen ut så här inuti:



Ja ni ser ju själva. Ett isberg
stort nog att sänka Silja Europa
hänger oroväckande som fastgjutet
i kylplattan mot bakväggen. Jag
ställer in flera kastruller med
hetvatten. "Detta kommer ta timmar",
inser jag lugnt. "Men det gör inget,
jag är ju klarvaken."




Därför går jag ut på balkongen där jag
har min provisoriska frys och hämtar lite
ingredienser. Min skarpa kran (se vänster
i bild) uppfattade med exakt presicion den
gudomliga doften: "Aaahoooooooh! - HELT
PERFEKT AROMA!!!"

Snacka om att färdas bak i tiden, till min
ungdoms by där jästlukten från jästfabrikören
var hyllad och tagen till alla våra hjärtan!
Jag känner den djupaste tacksamhet när
jag sönderdelar jästen i bunken.




04.15 - perfekt tid för brödbak!



06.00
Brödbak måste få ta tid: man kan inte stressa
fram "själen" hos brödet.
Däremot ska man inte låta det gräddas för länge
i ugnen. Det vet jag nu. Det visste jag då också.
Tyvärr läste jag instruktionerna för temperatur
för om man skulle göra brödet som småbullar, inte
som limpor. Resultatet var en stenhård brunsvart
skorpa ovanpå brödet, och en något degigt innan-
döme. Men tiden läker alla sår, och det var klart
ätbart när det hade svalnat (och brödets skottsäkra
hatt var avsågad).




Vacker soluppgång med nygräddat
härligt Grahamsbröd i Vårberg får
avsluta det här fragmentariska
och konstnärliga, lidelsefulla
reportaget från bussfönster,
kök badandes i morgonljus och
mystiska gåtor i stadens underjord.


Copyright Råkan 2008.