Igår kväll, på väg till jobbet, vändes livet upp och ned för en liten stund. Jag tänkte egentligen förvåna mig själv genom att åka flera t-banetåg tidigare än jag tänkt, för att kunna äta något på vägen, och komma i tid till jobbet för en gångs skull. Men så blev det ju inte. Jo, nästan. Jag tog ett tåg som gick 10 minuter före det jag tänkt. Men nej. Redan efter en station sade föraren i högtalaren att olycka skett i Bredäng, gå av nästa och vänta på bussar som efter trekvart kommer ha fört er tre stationer längre bort, och efter ytterligare en halvtimme: tre stationer till!
Köerna till ersättningsbussarna i Sätra var enorma. Hundratals meter. (Hur var de i Axelsberg, Ugglan?) När väl bussarna kom trängde sig vuxna människor som vore det livbåtarna på Titanic de skulle få plats på, och inte en ersättningsbuss mot stan. (Själv stog jag lugnt och väntade på min tur, vilket gjorde att jag missade bussarna och fick vänta 25 minuter extra.) Folk var galna. Tanten med rullator och tjejen i rullstol hade inte en chans. Djungelns lag. Betongdjungelns. Vi var sillar som fick klämmas in med hjälp av bussdörrarna för att få plats. När vi kom fram till Axelsberg stod hundratals och försökte gå på bussen redan innan någon gått av! Väktare var inhyrda för att förklara det brighta faktumet att den metoden inte var någon allmännyttig eller ens tidsbesparande för den enskilde individen.
Väl i Hornstull fick jag nog av SL:s känslighet för mänskliga faktorer, vare sig det handlar om självmördare, tågsparkare på hala perronger eller tågsurfare som tappar greppet. Jag lade hela min tillit till SL:s resegaranti istället, den som säger att man får åka taxi på SL:s bekostnad om man riskerar att komma sent. Jag var redan 35 minuter sen, så jag hade föga att förlora på mitt expensiva tilltag. Chauffören var en artig man som vinglade över de vita strecken, gasade vid omslag till rött. Förbud mot vänstersväng gäller inte Taxi Stockholm uppenbarligen. Det var som en taxifärd skall vara med andra ord. Fram kom jag, 40 minuter sen.
Nu undrar ni vad denna anekdot ur vardagen vill tillföra era liv. Ja, jag vill bara tillföra lite i DN:s rapportering från händelsen. Jag vill tillföra lite liv till en annars korrekt och vetenskapligt redogörande artikel av allas vår Svahn. Han rör sig uppenbart sakta men säkert mot Stockholms UFO-förort - Vårberg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tyckte det var jätte bra att läsa detta inlägg! Kände direkt igen mig. Det här med att alltid komma försent fast man alltid inte vill. Som att tiden alltid reglerar så man blir 5-7 min försen oavsett om man går upp tre timmar innan man börjar eller 20 min. Och sen när man satsar rå stort, verkligen tänker typ nu ska jag tälta utanför och hänga på låset jag då funkar inte transportsystemet. Häde mig igår. Två bussar kom inte och den tedje var så klart fullpackad med djungevildar. Då kan man ju känna lite, det spelar ingen roll....det finns en större plan!!!
Tack R för dina reflektioner kring detta.
Tack för de värmande orden, kul att se att det finns åtminstone en (mer än Ugglan) som har detta problem - borde vi kalla det för sjukdom och få något slags bidrag (att användas till taxi, sänkta löner för sena ankomster, ursäkts-presenter etc) - det gör att vardagen känns lite lättare när man inte är ensam i sin åkomma.
Jag har ju prövat det klassiska knepet att ställa klockan på ett ovisst antal minuter före den "rätta" klockan. (Diskussionen "vad är rätt tid" kan vi ta nån annan gång.) Men detta för med sig att min hyper-anpassande gärna redan efter nån vecka inser att jag lurar mig själv, och går till tunnelbanan när den enligt min manipulerade klocka precis ska avgå från perrongen, och inte tre-fyra minuter före!
Ikväll ska jag till jobbet igen. Om en timma är det jag som står i god tid och väntar på tåget!
...jag var bara tvungen att skriva en ny artikel först, det var ju så viktigt att nå ut med denna info just ikväll! Får se hur jag ska hinna allt nu på 40 minuter!!!
Kul det där du skrev med Uggle. U brukar ju försöka fösa över denna "åkomma" helt på mig när vi ses på f&S. Hon är lika sen och stressad som jag men i den sista nanosekunden (jag fattar inte att det är en tävling men inser det nu när jag skriver) kastar hon ner svettiga träningskläder, blöthanduk, schampo, skor blandat i väskan. Medans jag (som tror att vi är på samma lag och kämpar tillsammans) kör med påssystemet för att inte kontaminera. Och alltså ca en nanosekund innan mig ställer U sig suckandes vid dörren och säger: jag går ut SÅ LÄNGE, kroppsspråket säger uppmanande och trött: det är så pinsamt att du alltid drar över. f&s stänger minder än en halvtimme efter passets slut. Konstigt tycker jag. Att man i ett sånt fall är sen kan ju ses som en protest mot de ogenerösa schema- och öppettiderna.
I f&s fallet går det ju inte att göra knepet. Men jag har testat det vid andra tillfällen och det är ju som att kroppen automatiskt under de andra aktiviteterna reglerar så att man ändå kommer vid vanlig tid och får springa till bussen eller missa. Sen är min klockas minuter långsammare än standard minuten så man får alltid ställa om den med jämna mellanrum. Gäller bara att förstå när det är dax igen. Trixigt.
Kul att få läsa era reflektioner kring detta ämne. Själv har jag aldrig detta problem. Förstår inte riktigt problemet ens... Men så är det ibland...
Falken.
Ano. Hur var det med samarbete då jag - färdigpåklädd och redo att gå ut 21.59, en minut innan stängning - sa "okej jag packar ner dina grejer här i väskan"....? Nej, det fick jag visst inte. SÅ håll snäcka tack.
Nu ska jag gå och umgås med Rauk som jag inte sett på några dygn av olika dygndsytm och Ano som just kommit tilll vårbronx för ett decemberbesök med glögg.
jag tycker ju om dem, tröts allt.
Falken. Du är så duktig med Tiden.
Meh, Uggh, du tänkte ju kontaminera. Du vet ju själv hur det känns att sova med kläder i sängen. Jag tycker också om dig- trots allt.
Falk, det kan inte vara sanning.
Skicka en kommentar