Hot summerdays require hot grilled food as recommended by a famous british chef.

Försommarvärme i Stockholm - the capital of Scandinavia. Jag liksom övriga huvudstadsinvånare klär sig i lätta kläder. Vi njuter.

Jag går in på ICA. Stämningen är perfekt, som alltid. Personalen är en sån där utsökt blandning av människor som man önskar att man skulle vara en del av. Det är trevligt ohippt. Men nu är jag bara en stamkund. Inte så illa det heller. Och troligen skulle ens egen del i gänget felfördela denna perfekta balans och förstöra stämningen.

ICAs annonsblad handlar om grillning, och porträtterad i bladet är ingen mindre än Jamie "Naked Chef" Oliver. Min idol. Jamie citeras och han tycker matlagning är den "äktaste matlagning som finns". Jag håller fullständigt med, och står och håller i en engångsgrill i handen då jag kommer på att man bör vara fler än en för en lyckad grillkväll. Samtidigt som jag tänker detta ser jag att Jamie sagt precis samma sak. Vi tycks vara förenade i tanken, nakna kocken och jag: "inget går upp mot att sitta en ljum sommarkväll med sina polare (bunch of blokes) vid en eld vid en sjö och grilla lite nyfångad regnbågsforell, ädelkantarell och fransk gorgonzolaspäckade paprikahalvor."

Väl hemma avnjuter jag en pastamiddag med riven ost på.

Sen bänkar jag mig framför datorn och letar i YouTubes enorma filmarkiv. Snart hittar jag ett härligt klipp från en charmigt ung brådmogen Jamie i högstadieålder. Han har inte en tanke på matlagning utan lägger all sin vakna tid på jazzdansen:



Jamies "tutorial" för "The Running Man" & "T-step"

Jag provar själv. Först går det dåligt, men efter många försök får jag faktiskt in snitsen. Det ser inte på långa vägar lika proffsigt ut som när Jamie själv gör det, men känslan sitter där, långt inne. Nånstans.

(Egentligen tänkte jag skriva flera sidor till här, bla om vad mer Jamie gjorde som ung och lite om mig själv, vad jag sysslade med som ung. Men ni får nöja er med detta klipp med Jamie ett halvår senare då han med nya kläder fått upp tempot och "känslan" avsevärt, detta (klicka här) filmat en månad innan han slutade med dans för att kanalisera känslorna på andra sätt: matlagningen.)

Fragment ur samtiden

Ett konstverk i ord och bild
om livet. Av Råkan i april-08.




På väg hem från mitt ekorrhjul
ser jag följande scenario från
min trygga tillvaro på buss-
sätet på 4:an, just som vi står
stilla på busshållplats Fleming-
gatan:
På motsvarande sida ryker det
ymnigt ur en papperskorg. Kvinnan
i svart bakom bilen ser bekymrad
ut, men tar resolut fram sin
mobila telefon och ringer SL:s
växel. "Ja, att ringa SOS var
det inte tal om, jag bedömde
branden till att vara en skala
2-brand, dvs ej farlig för liv
eller betydande egendom" säger
hon till mig när jag når henne
senare samma dag via en sprakig
sattelit länk.
Hon befinner sig då i Ural-
massivet på expedition. "Men det
stod ju ett nummer till SL:s växel
i busskuren så det var ju bara att
ringa. Samtidigt som jag väntade på
att få amäla ärendet kom både damen
med hund och killen bakom pappers-
korgen och tänkte båda ta tag i saken,
men jag sa att det redan var kirrat."

Summa summarum: Folk har mer civilkurage
i Sverige än vad vi kanske tror. Det
visade sig nämligen att damen med hunden
var beredd att hälla ut sin flaska Perrier
hon hade i sin handväska, och killen tänkte
i sin tur täppa till papperskorgens mynning
med sin nya Everest-rygga för att kväva elden.





Västerbron i morgonskrud med en
bracke-cab-bil i förgrunden.
Det är i såna här tillfällen man
vill tacka livet för att det är
så vackert och att man den 31 maj
får springa här över två gånger,
njutandes till fullo.



En sval söndagmorgon i Slussen:
Åh, jag längtar långt bort.
Låångt långt bort till ett
varmare land: norrland.



Det här är vad som fanns på baksidan av annonstavlan med Lule-annonsen. Nu tänker ni:
- Jaha, det här var ju intressant. Int! Jäla fantareklam.
Då säger jag:
- Ja, men titta närmre.
- Jamenvadå? suckar ni.
- Nej! Inte på annonsen, titta bakom!
- ?
- Äh, kolla följande två avsnitt, se mystere-gåta på youtuben:


(Spänning helt i Wild Kids-anda, fast med/av/för vuxna!)


Del 1 bör ses före den spännande lösningen i del 2





Efter en hel del jobbande får jag äntligen två nätter ledigt av min chef. Hon säger att jag "är värd det, efter tre veckors jobbande helt utan ob" och hon passar även på att ädelt tacka för att jag jobbat gratis en av veckorna. På dagarna blev jag inlåst i en cell i källaren så jag inte skulle kunna rymma och på nätterna hade jag elektronisk fotboja med en giftampull som utlöstes ifall jag rymde från "fabriken". Som hållhake säger hon att hon vet var jag bor och att hon "hoppas att ingen stoppar in brinnande föremål i brevinkastet" om jag inte skulle komma till jobbet om två dar.

Äntligen! "Som jag ska njuta av att se dagsljuset, och sova på normala tider!" tänker jag lättad.
Problemet uppstår vid tvåtiden på morgonen då jag fortfarande är klarvaken och inte har lust att sova. Vid fyra gör jag ett seriöst försök att lägga mig, jag känner mig faktiskt lite trött. Men efter en kvart ger jag upp, klär på mig och sätter igång att frosta av frysen. Det ser nämligen ut så här inuti:



Ja ni ser ju själva. Ett isberg
stort nog att sänka Silja Europa
hänger oroväckande som fastgjutet
i kylplattan mot bakväggen. Jag
ställer in flera kastruller med
hetvatten. "Detta kommer ta timmar",
inser jag lugnt. "Men det gör inget,
jag är ju klarvaken."




Därför går jag ut på balkongen där jag
har min provisoriska frys och hämtar lite
ingredienser. Min skarpa kran (se vänster
i bild) uppfattade med exakt presicion den
gudomliga doften: "Aaahoooooooh! - HELT
PERFEKT AROMA!!!"

Snacka om att färdas bak i tiden, till min
ungdoms by där jästlukten från jästfabrikören
var hyllad och tagen till alla våra hjärtan!
Jag känner den djupaste tacksamhet när
jag sönderdelar jästen i bunken.




04.15 - perfekt tid för brödbak!



06.00
Brödbak måste få ta tid: man kan inte stressa
fram "själen" hos brödet.
Däremot ska man inte låta det gräddas för länge
i ugnen. Det vet jag nu. Det visste jag då också.
Tyvärr läste jag instruktionerna för temperatur
för om man skulle göra brödet som småbullar, inte
som limpor. Resultatet var en stenhård brunsvart
skorpa ovanpå brödet, och en något degigt innan-
döme. Men tiden läker alla sår, och det var klart
ätbart när det hade svalnat (och brödets skottsäkra
hatt var avsågad).




Vacker soluppgång med nygräddat
härligt Grahamsbröd i Vårberg får
avsluta det här fragmentariska
och konstnärliga, lidelsefulla
reportaget från bussfönster,
kök badandes i morgonljus och
mystiska gåtor i stadens underjord.


Copyright Råkan 2008.

Göteborgsvarvet

Efter mycket spekulationer och oddsande har startgrupperna till årets Göteborgsvarv äntligen blivit officiella.

Elitlöparen Råkan är först startar lite oväntat redan i startgrupp 1B.
Hur han som stockholmare och utan tidigare Göteborgsvarv lyckats komma så långt fram i startlistan har ifrågasatts av flertalet arga göteborgare.

I startgrupp 3 kommer Ljungbys stolthet Kalken få starta. En rejäl uppryckning från fjolårets start i elfte startled. Dock inte så oväntat då hon sprang på helt otroliga tiden 1.45.34 (?).

Till sist kommer Falken få starta först i startgrupp 4.

I en intervju med Runners konstaterar Falken med en gnutta besvikelse i rösten följande:
- Jaha, då var detta lopp kört också då. Trist att de andra ska fuska till sig en bättre start i desperation för att komma före mig i mål. De verkar ju ta till lika desperata metoder såsom B gjorde till Lidingöloppet. Men de verkar ha missat att det inte är först i mål som gäller utan bäst tid.

Bland de kämpande i tältlägret på Sveavägen

En i-landsversion på flyktingläger eller hungerstrejk måhända. Ja, för när 59:ans buss stannar till vid Rödljuset uppenbarar sig följande syn:


Bild 1 visar Webhallens entré, samt PS3-kön som sträcker sig norrut längs Sveavägen. Bild 2 är en fortsättning på bild 1.
Ännu intressantare än tältköer inne i stan lär du se om klickar på bilderna kan du observera den prisvärda starkölen på matstället i mitten. Rena rama Swedish Manchester prices!

Ett par, tre tält på Sveavägen. Först tänker jag inte hungerstrejk, utan jag funderar på om det är nån film någon köar till? Nej, det är lite för långt till SF Sergel, kan det vara nån friluftsbutik som skyltar sitt tältutbud? Nej. Jag inser att databutiken webhallen ligger just där, och visst, det är något spel som ska släppas. Dvs här talar vi inte först och främst om lajvarnördar, utan om gejmernördar! Men ingenstans står om vilket spel de väntar på, jag ser bara en kille med svart munkjacka och keps som har nån röd symbol i tydlig gejmer-stil på ryggen. Mitt intresse väcks och jag skjuter två snabba bilder från höften med mobilkameran, se ovan.


Jag plingar på stoppknappen, men det har just slagit om till grönt och det får mig att för full hals utbrista "HALLÅ!!? STANNA DÅ! JAG HAR TRYCKT!" följt av en lite mer sansad frågeställning som "Har du hittat busslegitimationen i ett flingpaket, eller köpt det på postorder?" av ren upptäckarglädje. Min devis är ju som ni kanske redan förstått att "det är aldrig omöjligt att hitta spänning i vardagen, och ibland är det omöjligt att säga nej till spänning som dyker upp i vardagen". Busschaffisen blir oväntat inte sur, han förstår uppenbarligen min iver och livsglädje, och släpper av mig mitt i korsningen till alla bilisters stora irritation.

Framme vid tältkön gör jag ett scoop. Det är två köer, åt två olika håll. Vilken ska man välja? Och vilket spel köar vi till? Ja, ni läste rätt: hädanefter är jag en del av kön. Ni kan kalla det wallraff eller vad ni vill, frågorna är fortfarande obesvarade. Så jag frågar Jens, som är "21 år och 4 månader". Han sitter i ett tält framför mig i kön. Han har neonfärgat hår och lyssnar på gangstarap, en salig mix alltså. Han är trevlig men verkar lite skeptiskt inställd till huruvida han ska ta min roll som köande på allvar eller inte. Han säger att spelet är Grand Theft Auto 4 (GTAIV) - "det bästa gejmet nånsin", trots att han ju inte ens testat det - och att han köat i ett dygn. Han har valt den så kallade "PS3-kön". På min fråga om varför han tältköar suckar han först, sen säger han att de tio första i vardera kön får en PS3 eller en XBOX360 inklusive GTAIV för en krona. På min fråga om vilket plats han har i kön svara han "nummer tio" och jag inser direkt att jag har hamnat på förlorarplatsen elva. Jens säger att jag borde skaffa ett tält, att det inte är för sent att åtminstone vinna tältköar-tävlingen som pågår ända till release 29 april. Jag svarar att det är dags för mig att gå vidare i livet, och påpekar det faktum att elva dygn i tält på Sveavägen kanske lockar dessilussionerade/menlösa ungdomar med någon allvarlig bokstavskombination, men inte undertecknad. Varpå jag snabbt hoppar av min plats i längst bak i PS3-kön och avancerar uppåt mot plats ett i den andra kön - den för XBOX360. Där sitter Donovan Branagh, 17 år, som rest ända från Wellington och har köat i elva dygn för att få sitt enkronas-spel som tydligen är förbjudet i hans hemland så att han måste köpa det för en krona i Sverige. Han talar på en sån svår dialekt att jag har stora problem med att höra vad han säger. Men jag får titta in i hans tält där han bjuder på jolt-kaffe som han kokar på sitt stormkök som står och puttrar på Sveavägens trottoar. Vi kommunicerar mest med kroppsspråk, och jag känner mig global och multikulturell och en inre lycka av välbehag sprids inom mitt bröst då han låter mig provspela GTA på hans bärbara dator som han har inuti tältet. Dataspelen är platsen där vi från olika kulturer kan mötas och "se varandra" som syskon av ett och samma folk! Jag förstår inte så mycket av spelet mer än att man ska köra på så många människor som möjligt och just som jag har kört ihjäl en italienare och därefter blivit ihjälpepprad av dennes maffiagäng annonserar Donovan med en märklig handrörelse att jolt-kaffet är färdigt. Vi sätter oss i solen och diskuterar konflikten i Kenya, och trots vissa meningsskiljaktigheter är jag rörande överens med honom när han förklarar sin tes om att situationen har en nästan hopplös likhet med den i Burma. Snart börjar koffeinet och de andra substanserna nå upp till hypofysen och jag känner mig ännu mer upprymd och sprudlande glad med en oåterkallelig lust att leva. Jag tackar för det fräna körsbärssöta kaffet, och jag beger mig på lätta steg in i butiken där jag intervjuar en försäljare som förklarar gejmer-kulturen för mig ur ett socio-ekonomiskt-etnologiskt perspektiv. När han börjar dra paralleller om Marx och en av spelutvecklarnas främsta förgrundsgestalter har jag helt tappat koncentrationen och jag upplever att jag svävar i luften, i lotusställning, cirka åtta fot ovan kaklet på butiksgolvet. Alla ler mot mig och jag tar mig leviterandes ut ur butiken med ett PS3 under ena armen och GTAIV under andra, där jag lyfter ovanför alla träd med sina sprickfärdiga knoppar på grenarna. Snart ser jag knappt tälten längre, de är bara små prickar längs med Sveavägens alla lattedrickande barnlediga kostymfolk och longboard-kids och alkoholister i solkiga dunjackor. De tycks alla titta förundrat upp mot mig, med breda leenden i vårsolen.


Referenslitteratur:
- www.webhallen.ses djuplodande, opartiska artikel om GTAIVs release.
- Billigt bokstavskombinations-skrin

Äntligen...

...som ni har väntat! (Ugh och Anô)
Nu får ni äntligen ert lystmäte...



Jag såg honom en gång som en helt vanlig (fast med
gitarrväskor och rock-stil) på centralen i Stockholm. /Råkan

Råkans nya spännande filmprojekt

Med stort inflytande av det förra blogginlägget, samt att en viss dv-kasett upphittades av en slump* häromdagen, kan Råkan härmed utannonsera att ett nytt filmprojekt just har inletts! Ivrig, som Råkan alltid är när de gäller sina heta film-idéer, ringde han upp Filminstitutet och bad att få prata med Cissi Wallin. Hon kunde tyvärr inte prata med mig, eftersom det var lördag, men jag pratade in ett telefonsvararmeddelande och bad om ett förskott på 250.000 (för en veckas research) för att kunna göra en "grävande dokumentär". Sen tänkte jag "äh, jag orkar inte vänta, jag börjar ikväll redan!" Så om fem minuter ska jag börja med att kolla igenom allt material jag redan har filmat 2006. Detta kan bli fantastskt - och det säger jag redan innan jag sett materialet! Tyvärr kan jag inte meddela mer här och nu, jag är rädd för idéstölder nämligen.

Förra gången jag nämnde en idé här var om en svensk korsfarare, "Arne", som stred med svärd för Jesus för ett antal år sen, och han var kär i en blond ungmö som blev nunna, och Arne blev nationalhjälte. Och vi vet ju alla vad som hände med den idén. Hoppas inte Cissi Elwin är lika opålitlig som den förra chefen... För säkerhets skull har jag ine nämnt Gösta "pollenkungen" Carlssons namn, utan jag sa att det skulle vara en film "om det oförklarliga hos Bert Karlsson". Det du Janne, sno den filmidén också bara!

Jag hoppas vara färdig med filmen på onsdag, eftersom jag lovat Rögle Hockey att visa den på storbild just innan nedsläpp, före deras nästa match mot Mora på torsdag.


*) Slump, eller var det någon oförklarlig kraft som fick mig att hitta bandet, just precis då artikeln om Rögle dök upp? Mycket mystiskt sammanträffande. Parafysik?

Pollenkungen

Gösta "Pollenkungen" Carlsson lever vidare! Vi analogiserare minns honom som mannen som mötte utomjordingar i silvriga trikåer i Gläntan utanför Ängelholm i mitten på 40-talet. Idag skrivs det om honom i Aftonbladet, dock av en annan anledning. Läs här.

Annars vill jag bara önska alla Analogiserare där ute en trevlig helg!

I blöta tofflor på väg utför det stora Vårbergsfallet

Andas in. Andas ut. Och in igen. Och lite mer in. Och sen ut. Tänka efter. Lugnt.

Så gick tankarna för bara 50 minuter sen, då paniken hotade att äta upp mig. Några minuter tidigare hade jag fått nog av ljudet av en droppande kran i badrummet, utan att det var någon kran som droppade. Jag gick sakta närmare den nya blänkande blandaren ovanför badkaret. Den gamla hade droppat, därför passade rörmokaren på att byta den när han ändå fixade det andra under renoveringen. Det här var en modell av senaste snitt. En sån man med ett enkelt handgrepp lätt kunde styra temperaturen med en hand, samtidigt som man höll i duschmunstycket med den andra! Dvs inte old school-systemet med två bruna plastkranar, en med blå prick för kallt och rött för varmt.


Detalj över hur fint det blev med den
nya 90-talsretro-tapeten (notera blom-
mönster i bildens mitt) och att man
ändå gått varsamt fram i renoveringen
och sparat gamla fina detaljer (se röd
färg på lamp-knappen).


Men den här hade aldrig riktigt suttit ordentligt fast, det hade jag uppmärksammat.

Det var knäpptyst i badrummet, bara ett försiktigt sipprande hördes. Det var som ingressen i en katastroffilm från 70-talet: en supermodern jätteskyskrapa eller lyxkryssare, allt är klart och fint, alla ler avslappnat. Men under ytan är det någon elkabel som tyst håller på få kortslutning på 73:e våningen, och nån ångpanna i mottorrummet som sakta överbelastas samtidigt som minglet pågår i festsalen och isberget närmar sig, dolt under ytan. Jag stod och betraktade den sipprande rännilen ned för det skinande röret under blandaren i det nyrenoverade badrummet, och jag tänkte att här har rörmokaren dragit åt lite för löst bara.

Jag drog pyttelite, superförsiktigt, varsamt som få. Det började sippra mer. Märkligt, drog jag åt fel håll? Nej. Det sipprar ännu mer. Drar åt igen. Ingen förbättring. Provar varmvattenröret. Det börjar spruta en tunn stråle. Jag blir nervös, då inga fysiska lagar stämmer in på detta bygget. Jag känner att hela blandaren känns ännu lösare, och försöker vrida den i rätt position. Det börjar spruta på allvar. Som tur var sprutar det nedåt och inte upp i det nymålade taket. Nu kryper desperationen allt närmare inpå (läs ingressen till denna krönika). Det brinner paniskt i huvudet på mig. Ju mer jag rör blandaren desto lösare blir den jag ser syner: badrummet förvandlas till ett inferno av vattenkaskader. Ett äventyrsbad i Vårberg, med en ny lång renoveringstid som följd. Av hela lägenheten.


Ground zero, bara några minuter
före det hände.

Det värsta är att det inte finns någon avstängningskran i lägenheten, när rörmokaren var här fick han gå ner någonstans i källaren och skruva av varje gång. Jag inser att jag måste gå ner i porten och hitta journumret. Handlingskraft - mitt i vattenterrorn! Det gör mig till en bra scout (om jag någon gång skulle vilja börja med något nytt fritidsintresse).

Det känns som att ringa en ambulans, telefonisten tar mina uppgifter och min viktiga info och kommer med tips om vad jag kan göra innan hjälpen är på väg. Stäng av vattnet på ledningarna, vilket jag redan hade gjort om jag kunnat. Hon säger att hjälpen kommer så fort som möjligt. Men att det kan ta timmar. Det finns ju de som har mer akuta fall, det är ju ingen livshotande översvämningsrisk ännu.

Jag tömmer badkaret som är halvfullt genom att hinka över i toan. Jag blir dyngsur bara av att gå in i luftfuktigheten. Hoppas det inte stör takmålningen det här. Hjälpen kommer ganska snabbt, efter 35 minuter, och när han ringer hör jag inte ringklockan på grund av "vårbergsfallet" mellan köket och ytterdörren. Han skrattar när han går in, det sprutar något enormt. Och då borde ju han vara luttrad. Han säger att han under sina 25 år i branschen inte sett något värre och ljudligare vattenläckage, och att han ändå också jobbat i England länge där de inte är särskilt kända för sina rör. Han hittar nån specialkran under badkaret som man kan stänga av med skruvmejsel. Det blir tyst. Han konstaterar småleende att rören var för korta, men att han kan skruva fast den och så får rörmokarn komma och fästa blandaren i väggen igen. Noggrannare denna gång. För så som i katastroffilmerna var det den mänskliga faktorn som orsakade olyckan. Människan vill högre, snabbare och ha finare blandare i sina badrum på kort tid. Till vilket pris?

Jour-rörmokaren går och jag är lugn. Vi överlevde denna gång, jag och badrummet. Jag överväger att säga upp mitt vatten och köpa färdigbuteljerat på Lidl hädanefter. Men kanske kommer jag över även detta vatten-trauma och vågar tvätta händerna snart igen.


Sensmoral: Livet är i mångt och mycket en kamp för framgång och överlevnad, det är inte alltid dessa två passar så bra ihop.

Vårarbete

Idag putsades Billie Blå upp rejält. Tillsammans med en assistent fixade jag upp Hen såpass att Hen blev vacker både på in- och utsida.

Resultatet ser ni om ni vänder på era skärmar och tittar här till höger på skärmen (där nere på skärmen om ni redan hunnit vänt på skärmen). Därefter blev det en liten miniutflykt till Lomma och havspromenad. Solen sken och värmde. Lacken glänste ikapp med havet.

Imorn blir det ett rejält test för Billie. Då drar vi nämligen till Bromölla för auktion.

Blir det några rapporter från Mocam? Har Rauk köpt nån bil ännu för att minska ensamheten i Vårberg? Var är anno?

Utflykt 2

Idag skedde utflykt nummer två. Med en full Billie Blue styrde vi mot Evigheten! (Vissa kallar det visst Alnarp) Lite orolig var jag först över Billie Blue. Tyckte det lät lite väl mycket framifrån motorn. Ska det verkligen låta sådär om motorn, tänkte jag? Sen såg jag att fläkten var på... Sen lät Hen som Hen skulle igen.

Nåväl. Vägen till Evigheten var inte lätt. När vi väl kommit ut på motorvägen såg vi alla att Alnarp gled förbi på höger sida utan att det fanns möjlighet för Billie Blue att svänga av. Efter lite kringåkande såg vi dock en blå skylt som sa "Alnarp 4". Som den Analogiserare har jag tyvärr inte velat få fast de fantastiska vyer som parkerna i Alnarp gav oss. Det får Ni kära analogiserare visualisera själva. Efter en promenad och kaffe i den stora parken vände vi sen mot Rosengård och Erikshjälpen.

Där hittade vi flera fynd för att krydda Billie Blue med. Färgglada bukettblommor i plast som vi placerade fint på hatthyllan. Även en eminent fält flora samt den högst allmänbildande boken Upptäck naturen. Med dessa i Billie är vi redo för alla sorters utflykter!

Utflykt 1

Igår skedde den första utflykten med Billie Blue, som Hen nu är döpt till. Resan gick längs väg 101 mot Anderslöv, Caféstopp i Svedala och sen via lite småvägar och Bökeberg mot Staffanstorp och till slut Spårvägsgatan. En alldeles förträfflig lite eftermiddagstur.

På Lizzies Café i Svedala erbjöds havregrynsgröt för endast 10 kr! Det var nog upplevelsen för dagen.
De skånska dimtäckta slänterna var också oerhört vackra. Specielt i dimman.

Månadens test!

April månads stora test: Lådvinsalkoholism

Då jag i egenskap av sorgetyngd, efterlämnad gräsänkling söker bot på ensamheten har jag läst på mig på detta område, och på ett internetforum fick jag tipset att köpa ett s.k. bag-in-box-vin. Sagt och gjort, detta nya fenomen kändes lite spännande och för att inte köpa grisen i säcken läste jag på mig ännu mer på detta område. Jag insåg rätt snart att man inte ska köpa det billigast möjliga, inte om man vill köra medelklass-vardags-alkoholistprylen rakt igenom istället för att göra CSN-suparprylen. Det är den förra sortens beroende jag är ute efter, så därför köpte jag en box vid namn "Réserve de la Condamine Fitou" som skulle vara höja sig lite över mellan-nivån om man så säger...


Jag har redan andra kvällen fått in snitsen med
"enhands-påfyllargreppet".

(Det finns säkert någon lustig anledning till att mac:en
väljer att rotera tillbaks bilden som jag roterat rätt innan
den skickar upp den på bloggen. Varför vet jag dock ej.
Mycket märkligt, herr A.MacIntosh.)

Jag har just påbörjat detta månatliga test, och efter två kvällars ensamhet kan jag bara säga att jag är mycket nöjd med lådan. Den har ett bekvämt format som passar in såväl estetiskt som utrymmesmässigt i skåpet ovanför kylen. Smaken är klart angenäm. Inget billigt vin här inte! Nej, anledningen till att jag valde box-formatet före flaskan var följande.

Tre viktiga faktorer:

1) Tappkranen - Smart och mysig lösning för ensamdrickaren.

2) Hållbarheten - Bra att kunna dricka bara "ett halvt glas" åt gången istället för att tvinga i sig en halv flaska per kväll. Klart hög nyttighetsfaktor!

3) Mängden - Tre liter rödvin innebär mervärde. Vill man göra det lite extra festligt nån kväll, kan man för omväxlings skull ta ett helt glas. Eller varför sätta på en bra skiva, njuta lite extra, och ta två glas?

Summa summarum: Inledningsvis tycker jag dessa fakta talar sitt tydliga språk än så länge: Bag-in-boxen har alla fördelar på sin sida, och är här för att stanna bakom våra skåpluckor hos oss (svenskar födda med lite kontinentalt blod) som vill njuta lite extra på vardagkvällarna.

De följande dagarnas test ska fokuseras på de första effekterna av själva drycken - livets röda vatten (i den svarta lådan of death)