Artikelserie om själen - Del 3

Artikelserie om andlighet i Norrland

Sista delen

Boden - en stad omhuldad av mörker


Det tog ett tag, men sedan insåg jag vad jag gjorde uppe i norrland egentligen. Det var ju inte någon andlig New Age™-resa jag fick mitt skyhöga arvode för att göra, utan en seriös och vetenskaplig reportageresa! Jag var tvungen att se verkligheten och skräcken i vitögat och bege mig från den ljusa kusten för att istället vända mig mot inlandet - mot mörkrets hjärta.


Aftonljus på Luleås isar.
Visste ni att "Spark" lär betyda "barnets
färd genom livet" på kolt-samiska?

När man tänker inland tänker man gärna på spikraka vägar kantade av oändligt antal granar och tallar, med mörka gestalter iklädda gråsvarta kåpor långt därinne bland stammarna. Man bara hoppas att bilen inte ska få plötsligt motorstopp så man måste gå ur och öppna motorhuven. Gör man det kanske man blir påhoppad av de inändska kannibaliska vilddjuren. Eller så överlever man, för att bara några timmar senare mycket långsamt frysa ihjäl, så att räddningspatrullen veckan därpå måste såga itu ens stelfrusna kropp för att ens kunna få ut den ur bildörren.

Men man behöver inte bege sig långt inåt Sverige från kusten, för att komma till en typisk norrländsk inlandsstad - Boden.

Så vad är Boden känt för? Jo, Boden är känt för sina regementen. Punkt.

På FOIs (Totalförsvarets Forskningsinstituts) sida står följande att läsa: "Bodens garnison växte fram som ett Norrlands Gibraltar – fast på land. Regementena byggdes inte därför att det fanns gott om värnpliktiga i trakten utan därför att trakten skulle försvaras."

Det är därför ett oändligt antal beväringar under 1900-talet tvingats resa upp till denna sista utpost (mot ryssen) i norr. Ur denna uråldriga lumparkultur har den berömda ramsan uppstått: "Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer". Det som är intressant i det här fallet är att denna ramsa faktiskt inte stämmer. Jag har nämligen hemsökt Boden vid ett flertal tillfällen sommartid, och har bildbevis på att solen har lyst även där. Däremot har dessa bilder kommit bort på något mystiskt vis. Men ramsan stämmer troligtvis åtminstone vintertid. När jag nu återbesökte denna norrländska militärstad, med Ugglan som ciceron, tycktes det inte bara vara mörkt som i en kolgruva. Nej, det var dessutom mycket kallt. Men jag tycker jag kan börja berätta min historia nu...



Toyota Avensisen med den karaktäristiska vinröda metalliclacken, alu-fälgar samt AC-system plus filt i baksätet, rullar in i Boden. Inne i bilen är det varmt och trevligt. Till höger ser vi "Nordpoolen" torna upp sig som ett paradis, eller kanske en varm oas i denna kalla stad i norr. Vi ser ingen som badar, men jag knäpper av ett reportagefoto som ni kan se här nedan. Någonting dunsar hårt mot taket och vi hoppar till båda två, varpå Ugglan chockad säger att det måste vara Bodensarna som kastar stenblandade isbollar mot oss! Jag lugnar henne med att säga att det troligtvis var en stackars duva som navigerat fel.


Nordpoolen, norrbottens största äventyrsbad vågar jag påstå.

Vårt humör höjs ytterligare, då vi inser att det är lätt att parkera i denna stad. Gratis blir det också, för här tillämpar man nämligen den sympatiska "p-skivan". Kungen av parkerings-system enligt undertecknad!


Välkomnande är bara förnamnet: "GOTT NYTT ÅR!" utbrister
denna varma ljusskylt, med Bodens vapensköld under.

Jag går ur bilen och smäller igen dörren. Blundar, drar in några liter iskall inlandsluft, och bara njuter. "AAAAAAH!" utbrister jag ljudligt och ogenerat inför eventuella förbipasserande. Efter de senaste dagarnas livsbejakande upplevelser har jag förändrats ända in i själen.

Men Ugglan tycks ha fastnat i bältet eller något annat. Hon kommer inte ut. Jag böjer mig fram, kikar in mot förarsätet. Hon stirrar fram, som om hon sett en vålnad. Krampaktigt klamrar hon sig fast vid ratten med båda händerna, vitnande knogar. Jag försöker förgäves öppna förardörren för att fråga vad som står på. Men hon har låst. Jag knackar och ropar käckt: "Kom ut nu, vi har inte en sekund att förlora i denna härliga stad!" Jag ser på folket som passerar på trottoaren, de skakar skeptiskt på huvudet åt mig, eller åt Ugglan, eller åt situationen. Jag förstår inte. Ugglan vevar ner rutan tre millimeter och säger att hon ska vänta i bilen. Hon håller en stor kniv med huggtänder i ena handen nu, fortfarande stirrandes fram. Jag som är anti-vapen, i synnerhet efter min kosmiska "våga-välja-livet-upplevelse" häromdagen, blir förskräckt och stammar något om att hon ska lägga ifrån sig den där. Ugglan lägger den i knät och svarar att här tänker hon inte gå ut. Varpå hon startar motorn och bränner iväg i en 50-meters burnout på gatans blankis. Avensisen når asfalten varpå dubbarna lossnar och flyger åt all världens håll och sprätter upp på närstående bilar.

"Jaha? Vad nu då?" tänker jag för mig själv lite uppgivet. Men sen bestämmer jag mig för att ta saken i egna händer. Så farligt kan det ju inte vara. Boden har ju hittills varit så välkomnande.



Gågatan i centrum. Prakten lyser.

Som jag sa tidigare lever Boden av sina lumpar-killar i övre tonåren. Vad kan då en sån stad erbjuda? Ja, det första jag ser när jag strosar fram på den breda gågatan, är det enorma och på höjden överdimensionerade Folkets Hus som tronar högt över våra frusna örsnibbar. Det ser snarare ut som ett kommunhus tänker jag för mig själv. Jag ser en man komma gåendes ut från byggnaden, och frågar honom vad man kan tänkas göra i Boden en tisdagkväll som denna, och om vad han tycker är bäst med Boden? Han har en lustig frisyr, och en lite smutsig beige rock. Eller så är den solblekt. Hans dialekt är så bred att jag nästan inte ens hör att han pratar. Men han svarar mycket vänligt att jag alltid kan gå runt dammen i parken och mata gässen. På den andra frågan svarar han att "Bodens företagsklimat ligger i topp i länet enligt Svenskt Näringslivs mätning av näringslivsklimatet. Boden har avancerat 74 platser och ligger nu 64:e plats i landet." Jag undrar om han är företagare eftersom han tycker det är viktigt, men då ler han bara, ger mig en stor kram och försvinner småspringandes bakom en julgran på torget.


Folkets Hus

"Märklig , men trevlig" tänker jag och strosar vidare i det friska -41-gradiga aftonvädret.

Jag funderar ett slag på att söka upp denna park, det låter synnerligen speciellt med Gäss som stannar kvar under en så karg och bister vinter istället för att flyga till Afrika. Gillar även djuren Boden lika mycket som dessa varma människor? Men först tänker jag att jag måste kontakta Ugglan, ringa och höra var hon tagit vägen. Men när jag ska ta fram mobilen ur fickan, är den borta. "Jaha" tänker jag, "jag får väl göra som man gjorde på 90-talet - ringa med telefonkort!". Jag rotar efter plånboken och min stora värdefulla samling telefonkort, men även den är spårlöst försvunnen!

Först anklagar jag Ugglan för att ha tagit mina värdesaker. Hon är ju "first suspect", så att säga. Klart mysko att hon bara dragit så där, självklart var det för att hon sol-och-vårade mig. Men sen inser jag - mannen som kramade mig....hmm....han är den enda jag träffat här. Det måste ju vara han! "Vilken jävla Boden-tjyv!"


Telefonkiosk i lumparstaden Boden.

Genast sätter jag av mot den stora julgranen. Häpen blir jag, minst sagt, över att hitta honom under granen sittandes med en kvinna och tre små barn! Naturligtvis är jag impulsiv och börjar skälla på honom där han sitter och flashar med en splitter ny mobil, samt prasslar med sedlarna och gör några "bling-ljud" när han drar upp mitt Amex Platinum-kort. Jag är rasande, och ska just ta tillbaks mina pinnaler med våld, då jag inser hela scenariot: Där bor de, fattiga och utslagna ur samhället, under en gran på gågatan i Boden. Jag ser glädjen i de små tindrande barnens ögon då de får leka med mina telefonkort jag samlat sen jag var 12 år. Jag ser lyckan i fruns ögon då hon får se sig själv förevigas som bakgrund på mobiltelefonen. Jag ser mannens osjälviskhet då han på bredaste Boden-mål säger att "det här Plattinumm-kårtätt ska vi minsann dela lika på!" varpå han gör en liten Norrbottninsk folkdans som avslutas med att han hoppar och slår ihop sina kurbitsmålade träskor med ett klockrent "klockkk". När hela denna Boden-familj tittar på mig, med tårade ögon, kan jag inte annat än att strunta i det materiella, backa ut ur granen, strosa lycklig i den smutsiga snön i diket längs vägen tillbaks mot Luleå igen. Snart tar jag av mig skorna och strumporna - jag är på vandring på livets stig och är i direkt kontakt med moder jord. Snön är mjuk och om man bara bestämmer sig så är det inte kallt för fötterna - bara skönt för själen. På hemvägen råkar jag i snöbollskrig med några tonåringar som blandar småsten i snön. Mitt barnasinne är inte sämre än att jag med ett kluckande skratt kastar tillbaka ett par stenar på ungarna. En av dem får en sten i huvudet och börjar gråta, så jag skänker mina svindyra Nike Air+ (såna I-pod-kompatibla) till honom. Han slutar genast gråta och springer hem, varpå jag höjer armarna mot himlen och skriker ett gutturalt ylande. I fjärran hörs vargar yla tillsammans med mig.

Bekymmerslös och lycklig är rätta ordet för min sinnesstämning.

När jag kom hem hade Ugglan lugnat ner sig. Hon sa att hon hade varit rädd för att få ett astmatiskt anfall och att hon glömt inhalatorn hemma. Hon hade gjort Kamomill-te och bakat Scones på bastuaggregatet. Allt jag kände var ett oändligt djupt lugn. Jag satte mig på parketten i Lotusställning och andades sakta ut genom näsan. Allt jag kände var frid.



Luleå gav mig gåvan,

Boden testade min förmåga.

Jag är er evigt tacksam, Norrbotten.