Artikelserie om Norrland! Del 2

Del 2 - en vanlig dag i Luleå.

Det är förmiddag när vi rullar ner på stan i den blänkande Avensisen vars alu-fälgar jag så målande beskrev i förra artikeln. AC:n funkar fortfarande mycket tillfredsställande och ur stereon pumpar tung hiphop. Ugglan berättar att det vi hör är en Luleå-artist här känd som K-Laz. (För övriga delar av det Svenska folket var han mer känd då han vid namn Robinson-Klas en gång i tiden tävlade mot en annan norrlänning - Robinson-Robban.) Till de souliga beatsen visar Luleå upp sig ur sin bästa souliga vinkel. Vi passerar det ståtliga och vackra Landstingshuset, som i sin mycket trendiga retro-fasad skiner som en gul-beige hägring. Om det inte vore ett tunt flor av vit snö på marken skulle man kanske kunna tro att vi befann oss i någon helt annan del av världen.


Landstingshuset i Luleå


Ugglan märker av min häpnad över att rulla in i denna magnifika stad, och hon höjer diskret volymen. Musiken gör mig totalt euforisk och jag glömmer för ett ögonblick bort att det är minus 24 grader ute, och hissar ned rutan för att skrika "LUUUUUUULEEEEEEÅÅÅÅÅ" för full hals! Så brukar vi nämligen göra i Stockholm (fast då skriker vi ju "STÅÅÅCKÅÅÅLM") när vi under bilfärder känner stark livsglädje. Men jag hinner bara till "LUuu..." innan jag inser att det råkyla utomhus. Mitt något sydländska temperament svalnar hastigt jag inser återigen varför norrländska kynnet är som det är. Så jag tar seden dit jag kommer. Jag känner mig fånig och bortgjord och för att undvika pinsam tystnad avlossar jag ett helt batteri med tänkvärda frågor om Luleå.

Råkan: - Ugglan, har Luleå några gallerior? Jag är sjukt shopping-sugen!

Ugglan: - Men jaa! Flera! Lule var först i världen med galleria! "Shopping" heter den, jag ska visa dig direkt! Den världsberömda arkitekten Erskine (Ralph, Råkans anm.) kom ända hit och ritade byggnaden och Shopping, som gallerian heter, invegs 27 oktober 1955!


Luleå är stolta över sin första - unika - galleria.

Råkan: - Ojdå, det var förvånande och imponerande! Ni verkar ju vara riktiga pionjärer här! Är det på något annat sätt Luleå visar vägen för resten av världens (sämre) städer?

Ugglan: - Jo. Det är många saker jag kan rabbla upp. För att ta ett exempel som kan vara intressant för dig som är vårdintresserad, Luleföretaget LIKO AB är först i världen med att ha installerat en taklift i en buss! Kolla bilden här om du inte tror mig.

Råkan: - Taklift i en buss?! Det var faktiskt otroligt smart av dessa Lule-företagare! Vilket modernt tänk! Kan du nämna något annat bra med Luleå som ni också är bäst på?

Ugglan: - Ja... Håll i dig nu Råkan, men Luleå är faktiskt världens bästa stad!

Råkan: - Vadå? Vad menar...eller...vad...sa...du. Egentligen?
Sa du verkligen VÄRLDENS BÄSTA STAD?

Ugglan: - Jo... Och inte nog med det! Vi har till och med utnämnts till "bäst i universum" också! Det stod i (den regionala norrlands-)tidningen häromdan! Jag citerar utnämningen: "Det är helt och hållet tillräckligt för att kröna Luleå till den bästa av alla städer, kanske till och med i hela universum."

Råkan: - Nä du skojar med mig va? D...d...de...det är ju...b-b-bara för ST-STOORT!

Ugglan: - Jag fattar att du är överväldigad. Men läs det här om du inte tror mig! Det ju stod ju som sagt faktiskt i den ansedda (regional)tidningen!

Råkan: - Oj. Detta var ju otroligt att ni fått denna fina utnämning! Så här sitter jag i bil cruisandes genom universums bästa stad! Det hade jag faktiskt ingen aning om!

Ugglan: - Tja, själv har jag ju vuxit upp här så det kom inte som någon överraskning precis. Men det är fint att andra får förstå att det verkligen är så. Att Luleå får sitt erkännande: bäst helt enkelt.


Än mer förbluffad fortsätter jag att drömskt titta ut ur bilrutan på denna otroliga stad! Jag tycker mig se takliftar i bussar, hiphop-hjältar och lyckliga kdu:are överallt, alla hel-nöjda och med 100 % livskvalitet. Och alla iklädda praktiska varma täckbyxor. Och det ser genom bilrutan ut att vara en stad med lagom saker att göra. Inte som I Stockholm eller New York, där det är på tok för mycket man ska hinna med.


Utanför Elkedjan står något jag aldrig förr
sett i hela mitt liv: en lysande isbjörn!

Vi ställer bilen mitt på gågatan, för utan bilen stannar norrland och därför kan man inte säga ett ont ord om bilism och parkeringsregler vore att kritisera bilismen - därav totalt fri parkering i hela norrland! Man kan även hoppas på att bensinskatten avskaffas helt för hela norrland och att bensinen och i framtiden också bilarna ska bli helt gratis, för i norrland finns ju inga pendeltåg eller tunnelbanor ut till varenda liten inlands-by, så då är bilism i princip en mänsklig rättighet. Det är en härlig och underbar attityd som gör människorna lite friare här än i södra sverige där vi tyvärr är slavar under kollektivtrafikens tidtabeller och SL-kort som kostar tresiffriga belopp.

Just när min fot möter Luleås isbelagda asfalt skälver det till konstigt i min kropp, jag får en känsla av yrsel. Jag undrar om vad som står på, håller jag på bli sjuk? Några sekunder senare känns allt normalt igen och jag följer min norrlandsguide Ugglan längs med gågatan.


Det fläktade härliga vindar på gågatan denna fina dag i januari.

När vi kommer in i den anrika gallerian Shopping tappar jag nästan andan. Så övermäktig är min upplevelse av denna arkitekturkonst. Jag brister i gråt och faller ner på knä och mässar högt och ljudligt: "Raaalph....Erskine...."
Men jag skäms inte, för alla som ser mig förstår. De har själv känt som jag, men med tiden blivit lite avtrubbade av detta skönhetens tempel, som förkroppsligar guds avbild.

Fakta: Denna byggnad kan nog vara norra sveriges populäraste besöksmål för Amerikanare.


"Shopping" har ett nautiskt tema, och ser lite ut som en hypermodern finlandsfärja
både på in- och utsidan. Någon av dessa två bilder är tagna i gallerian Shopping.

Jag köper 3-pack kallingar på H&M som jag senare kommer inse att dessa är de skönaste, snyggaste och bästa jag någonsin haft, vilket leder till att jag snickrar ett litet altare med levande ljus och rökelse med kallingarna i vardagsrummet hemma i Stockholm.

För att jämföra går vi till en annan galleria, som bla. innehåller Luleås Clas Ohlson-butik. Jag tror gallerian heter "Smedjan" och är mycket fint uppbyggd, särskilt i den spännande konstruktionen av alla vindlande rulltrappor. Det påminner om biblioteket i Harry Potter-filmerna. Men den har inte samma historiska vingslag och kan ju inte mäta sig med Ralphs anrika "Shopping".


Smedjans raffinerade rulltraps-arkitektur
i den öppna mitten av byggnaden går som
kommunicerande nervbanor genom "ryggraden".

Vi strövar runt, och under 10 minuter träffar Ugglan 34 personer hon känner som vi alla stannar och pratar väder och gamla minnen med. Först blir jag fascinerad av detta umgänge, men jag måste erkänna att jag blir lite förvirrad och disträ av allt prat om snön. Visste ni förresten att man i Luleå har över 100 ord eller uttryck för snö? Jag strövar lite obemärkt bort till något som fångat min uppmärksamhet: Skywalken.


Skywalken till P-huset. En man strövar
nonchalant till sin bil i gratis-P-huset:
Som om det var den vanligaste sak i världen -
gå inomhus från köpcentrat högt upp i luften!



Utsikten över den kalla utomhus-gatan från inomhus-
värmen i skywalken, mycket Hogwarth-känsla. Man
bara väntade på att en pojke med runda glajjor och
pott-frilla skulle komma traskande med en trollstav.

Nu har Ugglan upptäckt att jag har gått iväg för att fota en av de arkitektoniska sevärdheterna i stan. Hon inser nog att det är nu hon ska lägga in nådastöten, den som ska få mig att helt och totalt släppa allt inför den enorma uppenbarelsen Luleå. Hon drar iväg mig, vi nästan springer ut igen, ut på gågatan. Jag ser en duva som sover på marken.


En duva vilar sig på gågatan.

Den ser ut att frysa lite, och när jag ska lyfta upp den för att värma den innanför min varma jacka inser jag att den är livlös. Det är ingen mening att försöka återuppliva den, den har frusit fast i marken och har nog inträtt i dödsrikets dal för flera timmar eller kanske dagar sedan. Permafrosten här skonar ingen som ligger på marken för länge.

Vi strosar eftertänksamt vidare med tankar på livet och döden.

Men snart händer någonting inuti mig. Jag börjar vibrera, först i huvudet, sen sprider sig vibrationerna ner genom nacken och ryggraden ända tills hela jag bara går och vibrerar. Tinningarna liksom pulserar och jag tappar hörseln helt. Det bara slår lock i mina öron och jag ser i kors. Jag får svårt att andas och måste ta tag i ett stuprör för att behålla balansen. En tiokilos istapp lossnar åtta meter ovanför mig och missar med en hårsmån mitt huvud. Men jag bara stirrar rakt in i teglet framför mig, det känns liksom som pulsar som kommer från den riktningen, pulsar som ger upphov till allt det konstiga som händer med mina sinnen. Ugglan säger att jag inte ska oroa mig, att "det jag känner är sanningen". Jag kan inte tänka klart. Min guide drar mig vidare, stöttar mig, och så snart vi kommer runt hörnet, just i den riktning denna märkliga känsla av pulsar kommit från.

När jag ser den är det som den omges av ett stort enormt ljussken som tränger in i mina ögon, rakt in i hjärnan. Jag tappar andan, jag kan inte andas. Det är ett under att jag ens kan stå upp. Jag bara står, i en märklig kramp som varar jag vet inte hur länge. Jag faller till marken.

När jag vaknar upp känns det som att jag ännu sover. Det är som ett skimmer i det enorma rum jag befinner mig i. Ett färglöst skimmer som genomsyrar allt. Jag vet inte hur jag kommit hit, men jag tänker inte mer på det. Luften känns märkligt tunn men ändå lätt att andas. Jag sitter i en soffa i någon form av kafe, fast det är inget vanligt kafe. Jag tittar ut mot de oändliga panoramarutorna. Jag ser något som påminner om en norrländsk rondell i vinterskrud, med en isbelagd fjärd i bakgrunden.


Så här blev bilden i kameran. Bilden som jag minns
i huvudet ser totalt annorlunda ut...

Allt känns konstigt, men mycket underbart. Trots att jag inte förstår någonting av vad som hänt, eller varför jag känner som jag gör, så frågar jag min vägvisare Ugglan ingenting.

För första gången i Livet bara existerar jag, som en fri själ.

Jag tittar ut och ser ett starkt ljusklot, högt ovan marken. Det tycks stå något med glödande svart text i ljusklotet, kanske något avgörande för mig, för min själ och min framtid, men jag ser inte vad. Detta plågar mig en smula, att inte få veta detta viktiga budskap! Ljuset är så starkt så att det nästan gör ont i mina ögon. Jag blundar och dricker ur ett glas med ett innehåll som påminner om en Kaffe Latte men som inte är det. Det är varm choklad med vispgrädde får jag veta i efterhand. Mina smaklökar var, precis som alla mina sinnen, totalt förvirrade.



Starkt ljusklot högt ovan marken.


Inzoomat starkt ljusklot.

Senare somnar jag sakta in av utmattning, i en lång djup sömn som varar i dagar. Jag vet inte hur jag kommer tillbaks till min säng i mitt boende i utkanten av denna hänförande stad i norr. Dagarna efter uppvaknandet minns jag inte heller mycket av, allt är som ett töcken. Det var en otroligt betydelsefull dag - dagen då jag besökte Luleå, och fick en uppenbarelse av Kulturens Hus i Luleå - Luleås brinnande hjärta.


Detta var en dag jag aldrig kommer att glömma.




Världens bästa stads största stolthet: Kulturens Hus i Luleå.
Kärt barn har många smeknamn: "Eldflamman i norr", "Who pays?" och "Huset för dom rika?"
Själv kallar jag det helst "Mitt uppvaknandes brinnande hjärta i norr".