"Hon han hen"

Klipp ur DN häromveckan.
Samma tema körde vi på bloggen för kanske ett halvår sen.


Vi kan bara än en gång konstatera den analoga
bloggens överlägsenhet i förhållande till den
övriga Svenska pressen. Tidningar som DN
lär känna sig akterseglade av oss som avant-
gardistiskt upptäcker, odlar och till och med
skapar trender. Dessa är hopplöst ute när
de övriga i mediasverige tar sig an trenderna.

Artikelserie om själen - Del 3

Artikelserie om andlighet i Norrland

Sista delen

Boden - en stad omhuldad av mörker


Det tog ett tag, men sedan insåg jag vad jag gjorde uppe i norrland egentligen. Det var ju inte någon andlig New Age™-resa jag fick mitt skyhöga arvode för att göra, utan en seriös och vetenskaplig reportageresa! Jag var tvungen att se verkligheten och skräcken i vitögat och bege mig från den ljusa kusten för att istället vända mig mot inlandet - mot mörkrets hjärta.


Aftonljus på Luleås isar.
Visste ni att "Spark" lär betyda "barnets
färd genom livet" på kolt-samiska?

När man tänker inland tänker man gärna på spikraka vägar kantade av oändligt antal granar och tallar, med mörka gestalter iklädda gråsvarta kåpor långt därinne bland stammarna. Man bara hoppas att bilen inte ska få plötsligt motorstopp så man måste gå ur och öppna motorhuven. Gör man det kanske man blir påhoppad av de inändska kannibaliska vilddjuren. Eller så överlever man, för att bara några timmar senare mycket långsamt frysa ihjäl, så att räddningspatrullen veckan därpå måste såga itu ens stelfrusna kropp för att ens kunna få ut den ur bildörren.

Men man behöver inte bege sig långt inåt Sverige från kusten, för att komma till en typisk norrländsk inlandsstad - Boden.

Så vad är Boden känt för? Jo, Boden är känt för sina regementen. Punkt.

På FOIs (Totalförsvarets Forskningsinstituts) sida står följande att läsa: "Bodens garnison växte fram som ett Norrlands Gibraltar – fast på land. Regementena byggdes inte därför att det fanns gott om värnpliktiga i trakten utan därför att trakten skulle försvaras."

Det är därför ett oändligt antal beväringar under 1900-talet tvingats resa upp till denna sista utpost (mot ryssen) i norr. Ur denna uråldriga lumparkultur har den berömda ramsan uppstått: "Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer". Det som är intressant i det här fallet är att denna ramsa faktiskt inte stämmer. Jag har nämligen hemsökt Boden vid ett flertal tillfällen sommartid, och har bildbevis på att solen har lyst även där. Däremot har dessa bilder kommit bort på något mystiskt vis. Men ramsan stämmer troligtvis åtminstone vintertid. När jag nu återbesökte denna norrländska militärstad, med Ugglan som ciceron, tycktes det inte bara vara mörkt som i en kolgruva. Nej, det var dessutom mycket kallt. Men jag tycker jag kan börja berätta min historia nu...



Toyota Avensisen med den karaktäristiska vinröda metalliclacken, alu-fälgar samt AC-system plus filt i baksätet, rullar in i Boden. Inne i bilen är det varmt och trevligt. Till höger ser vi "Nordpoolen" torna upp sig som ett paradis, eller kanske en varm oas i denna kalla stad i norr. Vi ser ingen som badar, men jag knäpper av ett reportagefoto som ni kan se här nedan. Någonting dunsar hårt mot taket och vi hoppar till båda två, varpå Ugglan chockad säger att det måste vara Bodensarna som kastar stenblandade isbollar mot oss! Jag lugnar henne med att säga att det troligtvis var en stackars duva som navigerat fel.


Nordpoolen, norrbottens största äventyrsbad vågar jag påstå.

Vårt humör höjs ytterligare, då vi inser att det är lätt att parkera i denna stad. Gratis blir det också, för här tillämpar man nämligen den sympatiska "p-skivan". Kungen av parkerings-system enligt undertecknad!


Välkomnande är bara förnamnet: "GOTT NYTT ÅR!" utbrister
denna varma ljusskylt, med Bodens vapensköld under.

Jag går ur bilen och smäller igen dörren. Blundar, drar in några liter iskall inlandsluft, och bara njuter. "AAAAAAH!" utbrister jag ljudligt och ogenerat inför eventuella förbipasserande. Efter de senaste dagarnas livsbejakande upplevelser har jag förändrats ända in i själen.

Men Ugglan tycks ha fastnat i bältet eller något annat. Hon kommer inte ut. Jag böjer mig fram, kikar in mot förarsätet. Hon stirrar fram, som om hon sett en vålnad. Krampaktigt klamrar hon sig fast vid ratten med båda händerna, vitnande knogar. Jag försöker förgäves öppna förardörren för att fråga vad som står på. Men hon har låst. Jag knackar och ropar käckt: "Kom ut nu, vi har inte en sekund att förlora i denna härliga stad!" Jag ser på folket som passerar på trottoaren, de skakar skeptiskt på huvudet åt mig, eller åt Ugglan, eller åt situationen. Jag förstår inte. Ugglan vevar ner rutan tre millimeter och säger att hon ska vänta i bilen. Hon håller en stor kniv med huggtänder i ena handen nu, fortfarande stirrandes fram. Jag som är anti-vapen, i synnerhet efter min kosmiska "våga-välja-livet-upplevelse" häromdagen, blir förskräckt och stammar något om att hon ska lägga ifrån sig den där. Ugglan lägger den i knät och svarar att här tänker hon inte gå ut. Varpå hon startar motorn och bränner iväg i en 50-meters burnout på gatans blankis. Avensisen når asfalten varpå dubbarna lossnar och flyger åt all världens håll och sprätter upp på närstående bilar.

"Jaha? Vad nu då?" tänker jag för mig själv lite uppgivet. Men sen bestämmer jag mig för att ta saken i egna händer. Så farligt kan det ju inte vara. Boden har ju hittills varit så välkomnande.



Gågatan i centrum. Prakten lyser.

Som jag sa tidigare lever Boden av sina lumpar-killar i övre tonåren. Vad kan då en sån stad erbjuda? Ja, det första jag ser när jag strosar fram på den breda gågatan, är det enorma och på höjden överdimensionerade Folkets Hus som tronar högt över våra frusna örsnibbar. Det ser snarare ut som ett kommunhus tänker jag för mig själv. Jag ser en man komma gåendes ut från byggnaden, och frågar honom vad man kan tänkas göra i Boden en tisdagkväll som denna, och om vad han tycker är bäst med Boden? Han har en lustig frisyr, och en lite smutsig beige rock. Eller så är den solblekt. Hans dialekt är så bred att jag nästan inte ens hör att han pratar. Men han svarar mycket vänligt att jag alltid kan gå runt dammen i parken och mata gässen. På den andra frågan svarar han att "Bodens företagsklimat ligger i topp i länet enligt Svenskt Näringslivs mätning av näringslivsklimatet. Boden har avancerat 74 platser och ligger nu 64:e plats i landet." Jag undrar om han är företagare eftersom han tycker det är viktigt, men då ler han bara, ger mig en stor kram och försvinner småspringandes bakom en julgran på torget.


Folkets Hus

"Märklig , men trevlig" tänker jag och strosar vidare i det friska -41-gradiga aftonvädret.

Jag funderar ett slag på att söka upp denna park, det låter synnerligen speciellt med Gäss som stannar kvar under en så karg och bister vinter istället för att flyga till Afrika. Gillar även djuren Boden lika mycket som dessa varma människor? Men först tänker jag att jag måste kontakta Ugglan, ringa och höra var hon tagit vägen. Men när jag ska ta fram mobilen ur fickan, är den borta. "Jaha" tänker jag, "jag får väl göra som man gjorde på 90-talet - ringa med telefonkort!". Jag rotar efter plånboken och min stora värdefulla samling telefonkort, men även den är spårlöst försvunnen!

Först anklagar jag Ugglan för att ha tagit mina värdesaker. Hon är ju "first suspect", så att säga. Klart mysko att hon bara dragit så där, självklart var det för att hon sol-och-vårade mig. Men sen inser jag - mannen som kramade mig....hmm....han är den enda jag träffat här. Det måste ju vara han! "Vilken jävla Boden-tjyv!"


Telefonkiosk i lumparstaden Boden.

Genast sätter jag av mot den stora julgranen. Häpen blir jag, minst sagt, över att hitta honom under granen sittandes med en kvinna och tre små barn! Naturligtvis är jag impulsiv och börjar skälla på honom där han sitter och flashar med en splitter ny mobil, samt prasslar med sedlarna och gör några "bling-ljud" när han drar upp mitt Amex Platinum-kort. Jag är rasande, och ska just ta tillbaks mina pinnaler med våld, då jag inser hela scenariot: Där bor de, fattiga och utslagna ur samhället, under en gran på gågatan i Boden. Jag ser glädjen i de små tindrande barnens ögon då de får leka med mina telefonkort jag samlat sen jag var 12 år. Jag ser lyckan i fruns ögon då hon får se sig själv förevigas som bakgrund på mobiltelefonen. Jag ser mannens osjälviskhet då han på bredaste Boden-mål säger att "det här Plattinumm-kårtätt ska vi minsann dela lika på!" varpå han gör en liten Norrbottninsk folkdans som avslutas med att han hoppar och slår ihop sina kurbitsmålade träskor med ett klockrent "klockkk". När hela denna Boden-familj tittar på mig, med tårade ögon, kan jag inte annat än att strunta i det materiella, backa ut ur granen, strosa lycklig i den smutsiga snön i diket längs vägen tillbaks mot Luleå igen. Snart tar jag av mig skorna och strumporna - jag är på vandring på livets stig och är i direkt kontakt med moder jord. Snön är mjuk och om man bara bestämmer sig så är det inte kallt för fötterna - bara skönt för själen. På hemvägen råkar jag i snöbollskrig med några tonåringar som blandar småsten i snön. Mitt barnasinne är inte sämre än att jag med ett kluckande skratt kastar tillbaka ett par stenar på ungarna. En av dem får en sten i huvudet och börjar gråta, så jag skänker mina svindyra Nike Air+ (såna I-pod-kompatibla) till honom. Han slutar genast gråta och springer hem, varpå jag höjer armarna mot himlen och skriker ett gutturalt ylande. I fjärran hörs vargar yla tillsammans med mig.

Bekymmerslös och lycklig är rätta ordet för min sinnesstämning.

När jag kom hem hade Ugglan lugnat ner sig. Hon sa att hon hade varit rädd för att få ett astmatiskt anfall och att hon glömt inhalatorn hemma. Hon hade gjort Kamomill-te och bakat Scones på bastuaggregatet. Allt jag kände var ett oändligt djupt lugn. Jag satte mig på parketten i Lotusställning och andades sakta ut genom näsan. Allt jag kände var frid.



Luleå gav mig gåvan,

Boden testade min förmåga.

Jag är er evigt tacksam, Norrbotten.

Länkar till en annorlunda bild som jag tillägnar Ugglan, the Camel Lovah:


Foto av George Steinmetz

Vilda västern

Som ni säkert har läst så har det varit vilda västen i lilla Åtvidaberg idag. Rånarna har slagit till mot de som vaktar och sparar mina besparingar.

Jag är orolig. Enligt ett vittne så stoppade in flertalet säckar i 745 innan de satte fyr på den andra bilen och satte iväg i full galopp. Alla mina besparingar har jag liggande där inne på banken. Förhoppningsvis ligger just mina i ett fack längst in som de inte hann bryta upp och ta med sig.

Vittnets beskrivelse av hela händelseförloppet är för övrigt otroligt utförligt. Märta och Rolf berättar även de väldigt utförligt fast ur en annan vinkel.

Enligt en nära källa till mig själv som jobbar i samma byggnad, käne en stark röklukt och började se kraftig rök utanför fönstret.
- Det brinner, det brinner!, utropade någon kollega. Ta era värdesaker och SPRING!
Sagt och gjort. Men snart förstod det att det hade varit ett bankrån och ingen vanlig brand.

Från det ena till det andra är det kul att se Anno här igen! Nu väntar vi bara på Ugglan också, men hon dyker väl upp så småningom.

Artikelserie om Norrland! Del 2

Del 2 - en vanlig dag i Luleå.

Det är förmiddag när vi rullar ner på stan i den blänkande Avensisen vars alu-fälgar jag så målande beskrev i förra artikeln. AC:n funkar fortfarande mycket tillfredsställande och ur stereon pumpar tung hiphop. Ugglan berättar att det vi hör är en Luleå-artist här känd som K-Laz. (För övriga delar av det Svenska folket var han mer känd då han vid namn Robinson-Klas en gång i tiden tävlade mot en annan norrlänning - Robinson-Robban.) Till de souliga beatsen visar Luleå upp sig ur sin bästa souliga vinkel. Vi passerar det ståtliga och vackra Landstingshuset, som i sin mycket trendiga retro-fasad skiner som en gul-beige hägring. Om det inte vore ett tunt flor av vit snö på marken skulle man kanske kunna tro att vi befann oss i någon helt annan del av världen.


Landstingshuset i Luleå


Ugglan märker av min häpnad över att rulla in i denna magnifika stad, och hon höjer diskret volymen. Musiken gör mig totalt euforisk och jag glömmer för ett ögonblick bort att det är minus 24 grader ute, och hissar ned rutan för att skrika "LUUUUUUULEEEEEEÅÅÅÅÅ" för full hals! Så brukar vi nämligen göra i Stockholm (fast då skriker vi ju "STÅÅÅCKÅÅÅLM") när vi under bilfärder känner stark livsglädje. Men jag hinner bara till "LUuu..." innan jag inser att det råkyla utomhus. Mitt något sydländska temperament svalnar hastigt jag inser återigen varför norrländska kynnet är som det är. Så jag tar seden dit jag kommer. Jag känner mig fånig och bortgjord och för att undvika pinsam tystnad avlossar jag ett helt batteri med tänkvärda frågor om Luleå.

Råkan: - Ugglan, har Luleå några gallerior? Jag är sjukt shopping-sugen!

Ugglan: - Men jaa! Flera! Lule var först i världen med galleria! "Shopping" heter den, jag ska visa dig direkt! Den världsberömda arkitekten Erskine (Ralph, Råkans anm.) kom ända hit och ritade byggnaden och Shopping, som gallerian heter, invegs 27 oktober 1955!


Luleå är stolta över sin första - unika - galleria.

Råkan: - Ojdå, det var förvånande och imponerande! Ni verkar ju vara riktiga pionjärer här! Är det på något annat sätt Luleå visar vägen för resten av världens (sämre) städer?

Ugglan: - Jo. Det är många saker jag kan rabbla upp. För att ta ett exempel som kan vara intressant för dig som är vårdintresserad, Luleföretaget LIKO AB är först i världen med att ha installerat en taklift i en buss! Kolla bilden här om du inte tror mig.

Råkan: - Taklift i en buss?! Det var faktiskt otroligt smart av dessa Lule-företagare! Vilket modernt tänk! Kan du nämna något annat bra med Luleå som ni också är bäst på?

Ugglan: - Ja... Håll i dig nu Råkan, men Luleå är faktiskt världens bästa stad!

Råkan: - Vadå? Vad menar...eller...vad...sa...du. Egentligen?
Sa du verkligen VÄRLDENS BÄSTA STAD?

Ugglan: - Jo... Och inte nog med det! Vi har till och med utnämnts till "bäst i universum" också! Det stod i (den regionala norrlands-)tidningen häromdan! Jag citerar utnämningen: "Det är helt och hållet tillräckligt för att kröna Luleå till den bästa av alla städer, kanske till och med i hela universum."

Råkan: - Nä du skojar med mig va? D...d...de...det är ju...b-b-bara för ST-STOORT!

Ugglan: - Jag fattar att du är överväldigad. Men läs det här om du inte tror mig! Det ju stod ju som sagt faktiskt i den ansedda (regional)tidningen!

Råkan: - Oj. Detta var ju otroligt att ni fått denna fina utnämning! Så här sitter jag i bil cruisandes genom universums bästa stad! Det hade jag faktiskt ingen aning om!

Ugglan: - Tja, själv har jag ju vuxit upp här så det kom inte som någon överraskning precis. Men det är fint att andra får förstå att det verkligen är så. Att Luleå får sitt erkännande: bäst helt enkelt.


Än mer förbluffad fortsätter jag att drömskt titta ut ur bilrutan på denna otroliga stad! Jag tycker mig se takliftar i bussar, hiphop-hjältar och lyckliga kdu:are överallt, alla hel-nöjda och med 100 % livskvalitet. Och alla iklädda praktiska varma täckbyxor. Och det ser genom bilrutan ut att vara en stad med lagom saker att göra. Inte som I Stockholm eller New York, där det är på tok för mycket man ska hinna med.


Utanför Elkedjan står något jag aldrig förr
sett i hela mitt liv: en lysande isbjörn!

Vi ställer bilen mitt på gågatan, för utan bilen stannar norrland och därför kan man inte säga ett ont ord om bilism och parkeringsregler vore att kritisera bilismen - därav totalt fri parkering i hela norrland! Man kan även hoppas på att bensinskatten avskaffas helt för hela norrland och att bensinen och i framtiden också bilarna ska bli helt gratis, för i norrland finns ju inga pendeltåg eller tunnelbanor ut till varenda liten inlands-by, så då är bilism i princip en mänsklig rättighet. Det är en härlig och underbar attityd som gör människorna lite friare här än i södra sverige där vi tyvärr är slavar under kollektivtrafikens tidtabeller och SL-kort som kostar tresiffriga belopp.

Just när min fot möter Luleås isbelagda asfalt skälver det till konstigt i min kropp, jag får en känsla av yrsel. Jag undrar om vad som står på, håller jag på bli sjuk? Några sekunder senare känns allt normalt igen och jag följer min norrlandsguide Ugglan längs med gågatan.


Det fläktade härliga vindar på gågatan denna fina dag i januari.

När vi kommer in i den anrika gallerian Shopping tappar jag nästan andan. Så övermäktig är min upplevelse av denna arkitekturkonst. Jag brister i gråt och faller ner på knä och mässar högt och ljudligt: "Raaalph....Erskine...."
Men jag skäms inte, för alla som ser mig förstår. De har själv känt som jag, men med tiden blivit lite avtrubbade av detta skönhetens tempel, som förkroppsligar guds avbild.

Fakta: Denna byggnad kan nog vara norra sveriges populäraste besöksmål för Amerikanare.


"Shopping" har ett nautiskt tema, och ser lite ut som en hypermodern finlandsfärja
både på in- och utsidan. Någon av dessa två bilder är tagna i gallerian Shopping.

Jag köper 3-pack kallingar på H&M som jag senare kommer inse att dessa är de skönaste, snyggaste och bästa jag någonsin haft, vilket leder till att jag snickrar ett litet altare med levande ljus och rökelse med kallingarna i vardagsrummet hemma i Stockholm.

För att jämföra går vi till en annan galleria, som bla. innehåller Luleås Clas Ohlson-butik. Jag tror gallerian heter "Smedjan" och är mycket fint uppbyggd, särskilt i den spännande konstruktionen av alla vindlande rulltrappor. Det påminner om biblioteket i Harry Potter-filmerna. Men den har inte samma historiska vingslag och kan ju inte mäta sig med Ralphs anrika "Shopping".


Smedjans raffinerade rulltraps-arkitektur
i den öppna mitten av byggnaden går som
kommunicerande nervbanor genom "ryggraden".

Vi strövar runt, och under 10 minuter träffar Ugglan 34 personer hon känner som vi alla stannar och pratar väder och gamla minnen med. Först blir jag fascinerad av detta umgänge, men jag måste erkänna att jag blir lite förvirrad och disträ av allt prat om snön. Visste ni förresten att man i Luleå har över 100 ord eller uttryck för snö? Jag strövar lite obemärkt bort till något som fångat min uppmärksamhet: Skywalken.


Skywalken till P-huset. En man strövar
nonchalant till sin bil i gratis-P-huset:
Som om det var den vanligaste sak i världen -
gå inomhus från köpcentrat högt upp i luften!



Utsikten över den kalla utomhus-gatan från inomhus-
värmen i skywalken, mycket Hogwarth-känsla. Man
bara väntade på att en pojke med runda glajjor och
pott-frilla skulle komma traskande med en trollstav.

Nu har Ugglan upptäckt att jag har gått iväg för att fota en av de arkitektoniska sevärdheterna i stan. Hon inser nog att det är nu hon ska lägga in nådastöten, den som ska få mig att helt och totalt släppa allt inför den enorma uppenbarelsen Luleå. Hon drar iväg mig, vi nästan springer ut igen, ut på gågatan. Jag ser en duva som sover på marken.


En duva vilar sig på gågatan.

Den ser ut att frysa lite, och när jag ska lyfta upp den för att värma den innanför min varma jacka inser jag att den är livlös. Det är ingen mening att försöka återuppliva den, den har frusit fast i marken och har nog inträtt i dödsrikets dal för flera timmar eller kanske dagar sedan. Permafrosten här skonar ingen som ligger på marken för länge.

Vi strosar eftertänksamt vidare med tankar på livet och döden.

Men snart händer någonting inuti mig. Jag börjar vibrera, först i huvudet, sen sprider sig vibrationerna ner genom nacken och ryggraden ända tills hela jag bara går och vibrerar. Tinningarna liksom pulserar och jag tappar hörseln helt. Det bara slår lock i mina öron och jag ser i kors. Jag får svårt att andas och måste ta tag i ett stuprör för att behålla balansen. En tiokilos istapp lossnar åtta meter ovanför mig och missar med en hårsmån mitt huvud. Men jag bara stirrar rakt in i teglet framför mig, det känns liksom som pulsar som kommer från den riktningen, pulsar som ger upphov till allt det konstiga som händer med mina sinnen. Ugglan säger att jag inte ska oroa mig, att "det jag känner är sanningen". Jag kan inte tänka klart. Min guide drar mig vidare, stöttar mig, och så snart vi kommer runt hörnet, just i den riktning denna märkliga känsla av pulsar kommit från.

När jag ser den är det som den omges av ett stort enormt ljussken som tränger in i mina ögon, rakt in i hjärnan. Jag tappar andan, jag kan inte andas. Det är ett under att jag ens kan stå upp. Jag bara står, i en märklig kramp som varar jag vet inte hur länge. Jag faller till marken.

När jag vaknar upp känns det som att jag ännu sover. Det är som ett skimmer i det enorma rum jag befinner mig i. Ett färglöst skimmer som genomsyrar allt. Jag vet inte hur jag kommit hit, men jag tänker inte mer på det. Luften känns märkligt tunn men ändå lätt att andas. Jag sitter i en soffa i någon form av kafe, fast det är inget vanligt kafe. Jag tittar ut mot de oändliga panoramarutorna. Jag ser något som påminner om en norrländsk rondell i vinterskrud, med en isbelagd fjärd i bakgrunden.


Så här blev bilden i kameran. Bilden som jag minns
i huvudet ser totalt annorlunda ut...

Allt känns konstigt, men mycket underbart. Trots att jag inte förstår någonting av vad som hänt, eller varför jag känner som jag gör, så frågar jag min vägvisare Ugglan ingenting.

För första gången i Livet bara existerar jag, som en fri själ.

Jag tittar ut och ser ett starkt ljusklot, högt ovan marken. Det tycks stå något med glödande svart text i ljusklotet, kanske något avgörande för mig, för min själ och min framtid, men jag ser inte vad. Detta plågar mig en smula, att inte få veta detta viktiga budskap! Ljuset är så starkt så att det nästan gör ont i mina ögon. Jag blundar och dricker ur ett glas med ett innehåll som påminner om en Kaffe Latte men som inte är det. Det är varm choklad med vispgrädde får jag veta i efterhand. Mina smaklökar var, precis som alla mina sinnen, totalt förvirrade.



Starkt ljusklot högt ovan marken.


Inzoomat starkt ljusklot.

Senare somnar jag sakta in av utmattning, i en lång djup sömn som varar i dagar. Jag vet inte hur jag kommer tillbaks till min säng i mitt boende i utkanten av denna hänförande stad i norr. Dagarna efter uppvaknandet minns jag inte heller mycket av, allt är som ett töcken. Det var en otroligt betydelsefull dag - dagen då jag besökte Luleå, och fick en uppenbarelse av Kulturens Hus i Luleå - Luleås brinnande hjärta.


Detta var en dag jag aldrig kommer att glömma.




Världens bästa stads största stolthet: Kulturens Hus i Luleå.
Kärt barn har många smeknamn: "Eldflamman i norr", "Who pays?" och "Huset för dom rika?"
Själv kallar jag det helst "Mitt uppvaknandes brinnande hjärta i norr".

Artikelserie om Norrland! Del 1

Artikelserie om Norrland!

Inledning

Som opartisk och självutnämnd expert på området startar jag idag den av mig själv efterfrågade artikelserien om Norrland.

Home of the free, Brolle Jr, Patrik Larsson och några till tappra själar som vägra flytta!

Del ett - Fritidsaktiviteter i Lule: Sporten.

Jag och min guide för dagen, Lulefödda Ugglan, glider ner på stan. Det är en ganska mild Luleeftermiddag, bara -4, men vi glider i en Toyota Avensis med Alu-fälgar och AC så vi märker inte så mycket av vädrets nycker.

Vi parkerar på gatan, utan att kolla upp parkeringsreglerna. Här spelar det inte sån stor roll.

Ugglans kompis bjuder in till middag. I köket står fönstret på vid gavel, och det är minst sagt "svalt" inne. Det sägs inte så mycket vid bordet, antingen är det "låt maten tysta mun" eller så är det det beryktade norrländska tystlåtna kynnet som sprider sig även över min permafrostade hjärna. Man har helt enkelt inte så mycket att säga häruppe.

Men efter middagen blir det åka av! Då släpper alla hämningar och vi testar i tur och ordning på en ganska populär fritidsaktivitet: "vibra-training". Det är tydligen en norrländsk specialitet. Något som folk i södra sverige knappt känner till är här en subkultur. Värden visar oss olika trick man kan göra på vibra-trainern och när vi försöker går det inte lika bra. Inte ens för Ugglan, som är infödd här. Troligen har hon varit borta för länge från stan - bortavaro ganska fort tydligen. Eller så har både hon och jag inte den rätta Vibra-clothing apparel som krävs.


Livsstilssporten "Vibra-training" testas.


Efter ett tag är vi helt utmattade, och orkar inte prata något mer. Vi sitter tysta några minuter, skänker ett ögonkast och en nick till värden, och lämnar tyst huset.


Det är så man gör det i Lule.


I bilen blir det snart varmt och vi börjar prata igen. Men känslan blir inte riktigt densamma, vi saknar den där tysta härliga känslan av norrländsk gemenskap.

Trend-blogg

Från att ha varit en "nobody" eller "gröngöling"
på avdelningen steg denna persons status
bokstavligen talat över en natt.




Modets nycker äro nyck-fulla.

Detta är det allra senaste.

Kommentar: "Jag tyckte det var både för
praktiskt och simpelt att ha stetoskopet
nedstoppad i bara en ficka. Runt nacken kändes
bara fööör mycket 2002. Att ha det hängandes
med själva bygeln fastklämd runt halsen skänker
bäraren lätt en känsla av strypning, vilket alla
kanske inte uppskattar. Därför denna nya,
fräscha stetoskop-hängning som jag tycker
passar fint så här till våren. Notera att ena bygeln
ska sticka ut ur fickan, andra instoppad. Det
var faktiskt förvånansvärt vilket förtroende
detta plötsligt skänkte, både till patienter
och kollegor."

Buss nr 3 med Michael Torqvist

Materiel:

• Mp3-spelare av valfritt märke
• Laddade batterier till Mp3-spelaren
• Den guidade turen i form av MP3 nedladdad här.
• 16 kr
• Valfri frukt

Som ni ser är den enda kostnaden (om man nu äger en mp3-spelare) 16 kr. Äger man inte en mp3-spelare kan man enkelt traska till biblioteket och låna mp3-spelare inkl mp3-fil. Sen är det bara att sätta sig på en av bussarna på ringlinjen (nr 3)


Recension:
Det finns två turer att välja på, dels Malmös historia under 150 år och dels Malmös arkitektur. Jag valde den förra. Starten på turen gick från busshållplatsen Malmö tekniska museum. Eftersom min bostad ligger ganska långt ifrån startpunkten fick jag först åka ett halvt varv med trean. lite uppvärmning så att säga. men genast då jag hör mickes röst vid malmö tekniska museum förvandlas den skraltiga, varma och lite fuktiga buss nr 3 till den flådigaste rundtursbussen på denna sidan sundet. borta är den stressade körningen, den illaluktande hunden och passagerarna som har mobil-disco för oss alla. kvar är jag, micke och Malmö.


jag får höra den ena fantastiska anekdoten efter den andra. om kockums storhetstider, centralens uppkomst, de ryska kanalarbetarna, baltiska mässan, textilfabrikerna, flygkraschen vid erikslust, jesusparken, nedläggningen av SAAB-fabriken, ja jag kan hålla på i all oändlighet.


Visste ni, kära vänner, att första tågen som gick från Malmö central hade destination lund. det tog en timme dit men bara en halvtimme i den andra färdriktningen. DÅ undrar Ni säkert hur detta kommer sig? hur är det möjligt, kanske Ni tänker. Jo förstår Ni, det är inte säkert ni har lagt märke till det men det är faktiskt en liten, liten uppförsbacke hela vägen till Lund. och tågen man hade på denna tiden var ju knappast några x2000.


liknande detta kunde anekdoterna låta. jag skulle kunna dra dem allihopa, så pass fängslande var de, men vill låta Er få så mycket ut av turen som möjligt.


en av de farhågor jag hade innan turen var hur micke skulle tima snacket med bussens lite oregelbundna hastigheter. men det hade micke tänkt ut så smart så han ber en pausa efter kanske tio minuter för att sedan trycka igång när bussen lämnar till exempel värnhem.


för att sammanfatta så var det en oerhört rolig och givande guidad tur som lärde mig mycket om malmö. vi kan säga att dess smeknamn som Sveriges Manchester inte blev naggat i kanterna direkt... jag är enormt imponerad att det är bara att ladda ner en fil, helt gratis och helt lagligt på internet för att sedan sätta sig på en vanlig stadsbuss. Tacka vet jag den Offentliga sektorn! något som var lite trist var då turen började ungefär efter halva rundan från södervärn så fick jag nästintill åka två varv. men ett tips är att man kan tjuvlyssna lite när den är vid tex södervärn och börja spela mp3 där nästa gång.

Betyg:
2+ (på en omvänd tiogradig skala)

(jag får tyvärr be om ursäkt för att det saknas foton. jag var så inne i guidningen så jag glömde helt bort att fota.)

Malmö - Tidernas Stad

Igår, förstår ni kära vänner, hade jag 2007 års upptäcka-malmö-tankar i huvudet. Vissa av er minns alldeles säkert förmiddagen i Kirseberg, eller eftermiddagen i Östra kyrkogården.

Jag erinrade mig att jag för länge sedan hört talas om en guidad tur som fanns på internet, och jag gav mig ut i den enorma cyberrymden i hopp om att hitta denna. Men cyberrymden är oändlig och jag surfade runt i cirklar utan att hitta det jag sökte efter. Som tur är har vi andra mer analoga kommunikationsvägar än internet så jag plockade upp min analoga telefon och ringde till turistbyrån. Den trevliga kvinnan på andra sidan tråden kopplade (analogt såklart) mig snabbt vidare till Gun. Var Gun hör hemma har jag tyvärr idag ingen aning om och det är oerhört beklagligt.

Denna Gun var dock som en skänk från ovan. Hon hade också hört talas om vad jag hört på rykternas väg. Men hon visste ungfär lite som jag om ryktets sanningshalt. Men Gun, hon satte minssan medborgaren i centrum. I minst en kvart sökte hon på internet, ringde kollegor och frågade runt där hon satt. Allt för att hjälpa medborgaren. Såklart lyckades hon till slut.

Malmö Museer har nämligen kommit på den tämligen briljanta idén att spela in en guidad tur som utgår från en av stadsbussarna i Malmö.

Och det är här min recension tar sin start vilket följer inom kort. (Jag vill återigen tack den Gun, vilken offentlig byggnad hon nu än må sitta i, som med alla sina krafter gjorde allt för att hjälpa mig.)

Recept + recension

Recept på en vegetarisk korvmiddag.

Portioner: 1.

Passar bra för: gräsänklingar/gräsänkor
som vill laga något enkelt men som ändå
är lite lyxigt och med vissa utmaningar!

Receptets upphovsman: Råkan
Recensent: Råkan

Ingredienser: 2-4 vägg-korvar, salt, stek-
fett, 4 små potäter, ketchup och senap,
folkbärs 3,5% av valfritt tjeckiskt fabrikat.

Verktyg: Stekpanna, potatismosare, stek-
spade, tallrik, gaffel. Ljusstake+ljus+tändare.

Cirkapris: 100/300* spänn.
*) Pris inklusive verktyg.

Så här tillagar du vägg-korv-rätten:

1: Handla ingredienserna på ICA Vårberg
eller motsvarande där du har kundkort.

2: Skala potäterna, tärna upp dem för
ozonets skull (kortare koktid) och koka
med en skvätt salt i 10-15 min. Ät en
marabou-chokladkaka mandel & russin
medan du väntar på potatisen.

3: Se bild nedan (pressa potatisarna till
mask-liknande mos i en skål).
Det är detta som är utmaningen, det kan
nämligen komma lite vatten ur potatisarna
vilket man får trixa bort genom att låta det
rinna av före du pressar ner moset i skålen!


4: Återvinn sedan potatis-avkoket genom
att ha det som diskvatten!

5: Bara för att du är ensam skadar det inte
att göra det lite mysigt vid middagen!



6: ÄT!

7: Obs! Glöm ej att släcka ljuset när du är
uppäten med fingrarna.




Recension: Rätten är tämligen enkel
att tillaga och receptet har tydliga
instruktioner vilket gör att även en novis
i köket kan behärska denna ganska goda
rätt. Tyvärr drar chokladkakan ned betyget
rejält, då testpatrullen (jag, Råkan) fick ett
förstadie till illamående strax före maten
på grund av allt sött och fett.
Räddningen blir att det är kul med lite
hantverk (potatiskok+mosande) som
krydda till det "enkla" i receptet.

Slutbetyg: 2+

(på en skala från 1-5 alltså)

danskj***ar

Barsebäck ser visst ståtligt ut även från andra sidan sundet.

snart ett års analogiserande.

Hej kära Analogiserare!

Ursäkta mitt långa uppehåll från redogörelser från Sveriges Manchester. jag analogiserar som aldrig förr samtidigt som jag spenderar mycket tid på alex-99 men kanske framförallt mitt nya nöje i jakten på större kunskap.

I manchester är allt sig likt. det är grått och bitande vinden lyckas ta sig innanför kläderna hur mycket jag än klär på mig. på heleneholmsverket eldar de på i vanlig takt. det känns tryggt. vad som än händer så kan man alltid lite på Heleneholmsverket.

busspriset till lund har för övrigt höjts med 3 kr enkel resa. inte för att jag åkt dit sen det höjts men folk suckar nere på södervärn. jag ämnar att i en inte alltför avlägsen framtid ta med mig Grönis för att se hur det ser ut på Lillekroke nu för tiden. det var alldeles för länge sen jag var där nu. 1 maj närmare bestämt.

hur är det i Vårberg? när ska ni föda upp era husdjur? hur är det i L-town? hur är det i B-Land? hur går analogiserandet? brinner ni fortfarande? frågorna är många. men jag hoppas jag inte behöver vänta alltför länge på svaren.