77AN - ALLT ÄR FÖRLÅTET!

På tunnelbanan skriver jag frenetiskt här i bloggen. Ja, på min dator. Jag bryr mig inte just nu om hur nördig jag verkar. Jag måste få det här ur mig. Det jag har att säga är ju så viktigt.

Jag fick nämligen en komplett kamerautrustning av 77:ans busschaufför! Ett digitalt systemkamerahus samt tre objektiv. Så otroligt snällt!

Att jag nu är över en timme sen hem gör absolut ingenting! Tvärtom! Detta är så fantastiskt!

Så här var det. Efter gårdagens fotosession med det kungliga hovet (indirekt) så begav jag mig till nästa glamourösa knäck: blöjbytare på sjukhuset. Nu bytte jag förvisso inte en enda blöja denna natt. Men vaken var jag. Ovanligt vaken, trots ganska lite sömn. Jag tog som vanligt 77:an till Liljeholmen. Ovanligt var också att busschaffisen var trevlig och tilltalade mig när jag klev på. När jag satt på bussen var jag inte trött, inte ens nära att somna. För ovanlighetens skull hade jag två väskor. En med den analoga bloggdatorn i, och en tygpåse - en så kallad "bögslunga" - där jag hade min fotoutrustning. Den senare lade jag på sätet bredvid. Eller kanske till och med golvet. Var den än låg, så tog jag inte med den när vi alla klev av. Jag kan inte skylla på att jag jobbat natt, för jag var inte trött. Möjligen var jag ovan att ha två väskor (varav en var en s.k. "bögslunga"). Men den ursäkten håller inte heller. Man bör inte bara glömma bort sin fotoutrustning så där.

Så fort t-banans dörrar stängts om mig fick jag en kall kår av skräck: "Var fan är min väska/'bögslunga'?" Jag blev knäckt. Sen ringde jag 118118 - något som jag aldrig gör. Jag ville ju ha numret till SL Hittegods. De öppnade först 9. Jag gick till 77:ans buss som skulle gå. Tur eller inte, men föraren var mycket trevlig och hjälpsam. Jag gjorde en till grej jag aldrig gör - jag bad om hjälp: "Finns det ingen möjlighet att kontakta bussen?" Andra hade sagt "Jag är kund hos er. Nu fixar ni det här så jag får min kamera! Jag betalar 690 spänn i månaden!" Men jag är inte sån, dryg jävel. Jag är sofistikerad och sansat artig i alla lägen. Sånt vinner man i längden med, tänker jag. Idag vann jag (tillbaks) min kamerautrustning. Inte dålig vinst det.

Den hjälpsamma busschaffisen anropade centralen, och fick anropsnumret till bussen vari min kamera antogs ligga kvar. Det gjorde den! I 56 minuter väntade jag. Jag fikade frukost för 60 kr under tiden. Livet lekte - det här skulle gå susen! Det gjorde det. Den sena (så klart) buss 77 - som ankom efter att folk suckat i 6 minuter och svurit över SL och till och med börjat gå därifrån - styrdes av en annan förare än den trevliga som jag fått mänsklig kontakt med tidigare under morgonen. Men även denna var trevlig! Tre trevliga buss 77-chaffisar på en och samma morgon?!? Jo, tanken slog mig nu: "Är det mig och min attityd det är fel på - så fort jag inte behöver hjälp är jag otrevlig och får otrevlig respons?" Nej. Någonting var speciellt denna morgon.

Och där låg den ju, "bögslungan". Den stressade sena föraren ursäktade sig till och med och sa att han kom sent med kameran till mig!?! Jag tackade med superlativ (ovanligt för att vara mig, det vet alla som har träffat Råkan i egen person) och den glada föraren hade fått göra en god gärning.

Allt var frid och fröjd. Att mobilen lade ner nu när jag från tunnelbanan försökte skicka ut detta blogginlägg i etern rör mig inte ryggen! (Vi har trådlöst stabilt nät hemma, snart ligger denna hyllning till buss 77 uppe i evigheten...)

Det jag egentligen vill säga är följande: Buss 77 och dess förare är bra. Fortsätt med det bra jobbet ni gör! Glöm allt negg jag publicerat - och tänkt publicera - om 77:an och dess anförare här. Ni är bäst!


Fy fan* va vackert - 77:an!
*)Apropå fan: Råkan skriver alltid** så långa texter.
**)Lika ofta som 3:an*** och 4:an*** är sena.
***) De nya hatobjekten.