Hopp

En attitydförändring har börjat visa sig. Se här.

Är det Classes nya blogg som har gjort att folk blivit mer öppna för det okända?

I Sydsvenskan står det detta idag. De har haft besök av Skandinaviska UFOn i Storbrittannien.
En kvinna som ringde till flygvapnet och berättade att hon kontaktats av en mystisk man när hon var ute med hunden den 20 november 1989. Med ”skandinaviskaktig accent” ska mannen ha sagt att han och flera andra utomjordingar låg bakom de mystiska mönster och figurer som ibland dyker upp i sädesfält.

Kan det ha varit Janne G?

Även djuren extremsportar

Under en uppskjutning av en "space shuttle" (ett "rymdflygplan") i USA så landade en fladdermus (se röda ring på övre bilden) på själva den gigantiska bränsletanken. Hen klängde sig fast för allt vad tygen höll under uppskjutningen.

Vad ville hen? Imponera på sina kamrater? På en partner? Inte komma med i Guinness Rekordbok som den första som försökte sig på detta, då det 1998 var en annan fladdermus som testade.

Kanske sket hen helt sonika i eventuella åskådare, utan bara ville "leva livet, fokusera på nuet, utan att tänka på framtiden!" så att säga. Hen hade inget att förlora, då man en wildlife expert fastslog att ben var brutna. Allt var värt att riskera alltså. Säkert var det en känsla av "better burn out than fade away". Helt klart. Även om rymdskeppet i början bara kör i drygt 600 km/h så ökar ju farten successivt och det lär bli lite "hett om öronen" även för en liten härdad extremsportarmus. Och sen, utanför atmosfären, kanske vakumet och syrebristen blir ett problem. Men man vet ju aldrig. Borde kanske höra med Clas Svahn om han känner till något om denna märklighet med djur som färdas i rymden - på utsidan av raketen!


Inzoomad bild på den extremsportande fladdermusen.

Länk: Artikel på www.nasa.gov

77AN - ALLT ÄR FÖRLÅTET!

På tunnelbanan skriver jag frenetiskt här i bloggen. Ja, på min dator. Jag bryr mig inte just nu om hur nördig jag verkar. Jag måste få det här ur mig. Det jag har att säga är ju så viktigt.

Jag fick nämligen en komplett kamerautrustning av 77:ans busschaufför! Ett digitalt systemkamerahus samt tre objektiv. Så otroligt snällt!

Att jag nu är över en timme sen hem gör absolut ingenting! Tvärtom! Detta är så fantastiskt!

Så här var det. Efter gårdagens fotosession med det kungliga hovet (indirekt) så begav jag mig till nästa glamourösa knäck: blöjbytare på sjukhuset. Nu bytte jag förvisso inte en enda blöja denna natt. Men vaken var jag. Ovanligt vaken, trots ganska lite sömn. Jag tog som vanligt 77:an till Liljeholmen. Ovanligt var också att busschaffisen var trevlig och tilltalade mig när jag klev på. När jag satt på bussen var jag inte trött, inte ens nära att somna. För ovanlighetens skull hade jag två väskor. En med den analoga bloggdatorn i, och en tygpåse - en så kallad "bögslunga" - där jag hade min fotoutrustning. Den senare lade jag på sätet bredvid. Eller kanske till och med golvet. Var den än låg, så tog jag inte med den när vi alla klev av. Jag kan inte skylla på att jag jobbat natt, för jag var inte trött. Möjligen var jag ovan att ha två väskor (varav en var en s.k. "bögslunga"). Men den ursäkten håller inte heller. Man bör inte bara glömma bort sin fotoutrustning så där.

Så fort t-banans dörrar stängts om mig fick jag en kall kår av skräck: "Var fan är min väska/'bögslunga'?" Jag blev knäckt. Sen ringde jag 118118 - något som jag aldrig gör. Jag ville ju ha numret till SL Hittegods. De öppnade först 9. Jag gick till 77:ans buss som skulle gå. Tur eller inte, men föraren var mycket trevlig och hjälpsam. Jag gjorde en till grej jag aldrig gör - jag bad om hjälp: "Finns det ingen möjlighet att kontakta bussen?" Andra hade sagt "Jag är kund hos er. Nu fixar ni det här så jag får min kamera! Jag betalar 690 spänn i månaden!" Men jag är inte sån, dryg jävel. Jag är sofistikerad och sansat artig i alla lägen. Sånt vinner man i längden med, tänker jag. Idag vann jag (tillbaks) min kamerautrustning. Inte dålig vinst det.

Den hjälpsamma busschaffisen anropade centralen, och fick anropsnumret till bussen vari min kamera antogs ligga kvar. Det gjorde den! I 56 minuter väntade jag. Jag fikade frukost för 60 kr under tiden. Livet lekte - det här skulle gå susen! Det gjorde det. Den sena (så klart) buss 77 - som ankom efter att folk suckat i 6 minuter och svurit över SL och till och med börjat gå därifrån - styrdes av en annan förare än den trevliga som jag fått mänsklig kontakt med tidigare under morgonen. Men även denna var trevlig! Tre trevliga buss 77-chaffisar på en och samma morgon?!? Jo, tanken slog mig nu: "Är det mig och min attityd det är fel på - så fort jag inte behöver hjälp är jag otrevlig och får otrevlig respons?" Nej. Någonting var speciellt denna morgon.

Och där låg den ju, "bögslungan". Den stressade sena föraren ursäktade sig till och med och sa att han kom sent med kameran till mig!?! Jag tackade med superlativ (ovanligt för att vara mig, det vet alla som har träffat Råkan i egen person) och den glada föraren hade fått göra en god gärning.

Allt var frid och fröjd. Att mobilen lade ner nu när jag från tunnelbanan försökte skicka ut detta blogginlägg i etern rör mig inte ryggen! (Vi har trådlöst stabilt nät hemma, snart ligger denna hyllning till buss 77 uppe i evigheten...)

Det jag egentligen vill säga är följande: Buss 77 och dess förare är bra. Fortsätt med det bra jobbet ni gör! Glöm allt negg jag publicerat - och tänkt publicera - om 77:an och dess anförare här. Ni är bäst!


Fy fan* va vackert - 77:an!
*)Apropå fan: Råkan skriver alltid** så långa texter.
**)Lika ofta som 3:an*** och 4:an*** är sena.
***) De nya hatobjekten.

Inte kung bore

Idag hade Råkan ett uppdrag åt den
stora skid-skriften i detta land.

Tyvärr gillade inte kungen Råkans
tilltag att fota de trenne norrmän
som just erövrat hans land och stod
som segrare på hans egen gård!



Men Råkan försöker att inte bry
sig så mycket ifall kungen blir sur
på honom. För någonstans förstår ju
också kungen att det är viktigt att
visa folket vad som hänt, och att
idrott dessutom bara är en lek.

ondskan

bildtext överflödig

Yet another SL anecdote

Sitter ånyo på sl och kuskar runt. Denna gång på väg från jobbet. Bussen var sen denna snöiga morgon. När jag klivit på och satt mig hör jag föraren utbrista "skynda på nu då" vill två finska väninnor varav den ena ska på och andra ska gå. De tog någon tiondels sekund för länge på sig att säga adjö. Färden börjar och föraren är av det hetsigare slaget. Han vet hur man sladdar med en sl-buss, om man säger så.

Nu till poängen. Ett: Om föraren själv är sen, ska han ej gnälla på sega passagerare. Dessa är ett lämpligt straff. Två: Om föraren kör så här över Västerbron, kan det ali farligt. Tre: I Malmö gjorde man inte så här. Var en buss sen, körde den iväg fast man kom springande. Å andra sidan slapp alla tre betala på den andra bussen! (Detta hände i helgen.)

På fridhemsplan hetsar föraren passagerarna som går på: "Skynda på nu, jag är 6 min sen!" Sen tutar han för sjätte gången. Nu kontaktar radion föraren, säger att folk klagat för att han ej stannat vid hållplatserna och kollar om detta är korrekt. "Stämmer bra det!" utbrister han trotsigt och nöjt, bitter som han uppenbarligen är. Samtalet slutar med att föraren som svar på kommentaren "du måste ju stanna" svarar "sitt inte och döm".

Föraren sparar ju bara tid. Och vi överlevde Västerbron. Hur föraren såg ut och lät? Som en ung Gert Fylking. SL satsar alltså på underhållning för att "förkorta restiderna". Helt i tiden, SL!

Orespektlöst

Bruden på tunnelbanan i mobilen till sin kompis: "det är så orespektlöst!" Hon fortsätter prata i tio minuter om någon taskig kille, som legat med ett flertal, och därmed brustit i respekt på ett eller annat vis. Då först, lägger sig unga pundaren på andra sidan sig i och försöker peppa henne att säga ifrån om hon vill det. Pundaren är tyvärr helt fel ute.

Det jag frågar mig här är varken vad pundaren fått för sig, eller vilka konsekvenser de moderna privata mobilsamtalen kan få. Det mest intressanta är vad ordet "orespektlöst" betyder. Någon som vet svaret på rak arm?

En resa i tid och rum

Tåget har just lämnat Nässjö. Solen skiner över vårsnön, och över mina och Ugglans tankar på helgen som gått. Konventet.

Mina fingrar går varma på maskinen, de andra på tåget verkar något irriterade över knapprandet. Men jag tänker att förr i tiden var detta motsvarigheten till tanter som pratar för högt i mobiltelefon, eller ungdomar som spelar alldeles för hög musik.

Vi har sagt farväl till Malmö idag. Kanske för sista gången. Det kan man ju aldrig säkert veta. En sak är dock säker - Lillekroken såg jag för första gången på åratal igår, och den kroken kommer jag aldrig någonsin i livet mera se. Jag är inte bitter, inte sorgsen, inte skadeglad, ej heller likgiltig. Jag bara tänker "jaha, där var huset vi en gång bebodde. Gråmålad träfasad, och ett högt plank. Hit kommer jag aldrig mer. Nu blåser det lite snålt från nordväst, bäst att dra åt halsduken lite mer." Nej det var inte storslaget eller sentimentalt. Det var...ingenting.

Någonting som däremot är något spännande och framtidsförhoppande är bloggens närmaste utveckling. En mix mellan bakåtsträvande och någonting mycket modernt - helt enkelt det som bloggen en gång i tiden startade som!

För en gångs skull ska jag inte vara långrandig. Jag har återigen börjat få ömma fingertoppar och trumhinnor av hamrandet på Tippa:n och även om detta är en underbar känsla ska jag låta minnena från helgen och konventet sjunka in. Jag ska titta ut över de småländska åkrarna och dagdrömma om framtiden.

7 mars

En liten hälsning från Sveriges Manchester till alla analogiserare som ej trätt fram eller har haft möjlighet att närvara på konventet. Vill framföra att konventet är i full gång.

analoga minnen gås igenom, värdegrunden diskuteras grundligt, det sker bloggspionage på hög nivå och idéer kläcks en efter en till utvecklandet av kampen. Just nu är det paus och tid för reflektion och eftertanke. Vill inte avslöja några av idéerna än så länge då de fortfarande är på ett väldigt tidigt stadium. Men fick just in via korrespondenten detta foto:


och vi har alla ställt oss frågan: Vad är en Coffe Show?

Väntan är över. Äntligen är den kommen - helgen för det stora konventet!
(forts. följer...)

Bloggen som ett härligt ventilerande sopnedkast

Nu gör jag det. Troligen är det inte första gången. Men jag måste använda analogiseringsprojektets blogg som ventil, eller snarare som ett sopnedkast för min egen enorma frustration.

Individen i lägenheten ovanpå "kör sitt race" igen. Nu är det nån slags pianomelodi som ekar igenom betonggolvet. Mitt tak alltså. I över en timme har jag hört samma melodi klinka fram. Det låter som hämtat ur en film av typen Magnolia, fast sämre och enormt mycket tjatigare. Så där poetiskt stillsam eftertänksam som passar i amerikanska samtidsdramer där något spårar ur lite lätt och lagomt, för att sluta med att en gamling har dött, en ung kaxig man har lärt sig en läxa, en kvinna som var ledsen torkar sina tårar och ett barn som det var synd om har fått upprättelse.

Problemet är - som vanligt med varelsen ovanför oss - inte att hen* spelar musik som är dålig eller som hörs genom taket. Smaken är som baken, det var länge sen jag accepterade att alla inte tycker identiskt som jag själv. Nej, problemet är att hen av outgrundlig anledning lyssnar på samma två minuter långa musikstycke (nu minns jag tydligt att jag ju faktiskt verkligen har tagit upp detta problem förut här på bloggen) i all oändlighet. Jag tänker på Guantanamo Bay, på de orangeklädda fångar som spärras in och tvingas lyssna på brötig amerikansk numetal timmar i sträck. Nu vill jag inte förringa deras lidande, men jag kan verkligen förstå de psykologiska aspekterna av att ofrivilligt höra på samma musikslinga utan att veta om man får uppleva morgondagen - dvs stunden då musiken äntligen tystnar. Jag är human till sinnet och försöker förgäves hitta på anledningar till att personen ovanför inte är onskefullt sjuk i huvudet. Antingen kanske hen:

1) Tränar pianospel
2) Har en låt på stereon som väckning och har råkat glömma den på när hon gick ut.
3) Försöker dölja sina kriminella samtal med sina kumpaner från eventuell avlyssning med hög musik.

Men hur jag än vrider och vänder på dessa tre potentiella svar blir det inte bättre:

1) Det låter alldeles för bra för att vara någon som tränar. Spelar man så där felfritt behöver man inte fortsätta 3 timmar på samma korta stycke, det är vansinne. Nej, då är man ju för fan redo att gå vidare.
2) Det låter inte heller troligt, vem sover för att bli väckt vid sjutiden på kvällen? (Förutom jag själv då. Hon är helt klart en ung studentska och ingen jävla nattarbetare. Det märks på musiksmaken. Alldeles för "mysig".)
3) Jag tror inte hennes kumpaner (dvs, jag tror inte någon) skulle stå ut med att höra samma korta pianoslinga varv på varv.

Slutsats: Personen/personerna ifråga på våningen ovanför är galen/-na och saknar troligen all form av empati.

Här följer några naturliga följdfrågor på min text.

Varför:
a) Sätter du inte själv på hög musik så slipper du plågas?
b) bankar du inte i taket och skriker "BYT LÅT DITT JÄVLA PSYKFALL!"/alternativt går upp och vänligt ber personen byta låt/försöker kasta upp något föremål på personens balkong?
c) monterar du inte upp dina högtalare i taket och sätter på en lika horribel pianoslinga för att statuera exempel för att personen ifråga själv ska inse problematiken i sitt eget beteende?

Naturliga svar på mina egna följdfrågor:
a) Jag ska inte behöva göra detta. Hen däruppe ska ha förstånd nog att respektera grannarna och därmed byta låt själv efter maximalt tre lyssningar!
b) Jag är svensk, vi gör inte sånt förutom under extrem psykisk påfrestning (ett tillstånd jag i och för sig börjar närma mig nu efter att ha hört låten varvas ca 74 gånger).
c) Det här är det alternativ jag tycker är mest rimligt. Imorgon går jag till byggmarknaden och skaffar virke och rätt plugg och skruv för att montera fast högtalarna tätt mot taket, riktade rakt upp i betongen.

Epilog

Precis då jag nu skulle trycka på "Publicera Inlägg" så hörs några fotsteg ovanpå mitt tak mellan pianotonerna. Jag vaknar till i mitt töcken. Musiken tystnar, och en helt annan låt sätts på! Nu mycket lägre och mitt hjärta slutar abrupt att slå dubbelslag. Jag vet inte vad hen ägnar sig åt för verksamhet där uppe, just nu skiter jag i vilket. Jag har just överlevt, och tystnaden är mitt motgift.

*) Jag gissar på en "hon" pga av musiksmaken, men vill verka politiskt korrekt och fördomsfri så jag skriver att det är en hen.