Sveriges Manchester, må Du fortsätta blomstra

Nu har även Falken, i alla fall för ett tag, lämnat Skåneland och Sveriges Manchester därhän. Han hoppas att han under sin rekreationstid i de östgötska skogarna ska kunna få kraft att skriva längre om separationen.

Hemliga rum

Vi har ju under flera tillfällen vurmat för hemliga rum här på bloggen. Vem minns inte videon som råkan la upp om det hemliga rummet under slussen? Eller historierna om spökstationen på blå linjen. Igår var undertecknad ute på analogiserings-uppdrag. att "prata med hip-hopare på hip-hopares vis och med bönder på bönders vis" har alltid varit ett av mina motton och således tänker jag att den mest effektiva kampen förs med alkohol i kroppen på fester under helgerna. sagt och gjort. under kvällen, när eventuella senare planer skulle gås igenom så var det en festmedlem hört att nån "snubbe hade grävt en grop nånstans i limhamn" och nu skulle det vara fest i gropen. Det lät ju jäkligt kul. men även någorlunda diffust. "hur definieras grop? " frågade ju sig vän av ordning. "hur ska vi veta var i limhamn festen är?" frågade sig samma vän. så det rann ju ut i sanden såklart. men lite spännande vasydsvenskans hemsidar det ju va. Och idag när jag vaknade så möttes jag av denna artikel på sydsvenskans hemsida. Så undertecknad tog tillsammans med en vän buss nummer 32 ut till Ön. Efter lite letande hittade vi en pir och hittade även ett liten gång in under piren. och där innanför möts man av en hallägenhetsdörr med postinkast och allt. väl där innanför öppnar upp sig ett fullstort rum med högt i tak, i vitt och parket! med en sitt bänk på ena sidan och några stearinljus som gick att rända upp och lite foton på väggarna från bygg-processen. två killar har alltså jobbat om nätterna hela våren för att göra detta och sen lämna det till allmänheten! HELT FANTASTISKT! Ett hemligt rum för alla.


jag blev grovt inspirerad och vill ha ett lite hemligt sommarprojekt. idéer?

5 years and counting...

!
95Råkan och Ugglan firar 5 år av kaotiska bilturer, homestyling och grill-utfykter ihop på en idyllisk skärgårdsö, dit inga avgaslösa Fiestor når.BARA FIESTINGAR.!!

IGÅR UNDER MIN CENTRUM-DEBUT FICK JAG EN FÄSTING.

The Missing Visp(-er)

Sitter och Ugglar framför datorn. Min rygg är svettig efter cyklingen från jobbet till Bredäng. Därifrån gick jag. För jag cyklade på några glaskorn. Och fick punka bara några hundra meter därefter. Tre kilometer. Tur att det var sol. Och tur även att jag inte hade bråttom. På väg till jobbet till exempel. Hemska tanke. Nu är jag hemma. Uggeln står och vispar frenetiskt inne i köket. Jag gissar på grädde. Jag hoppas innerligt på våfflor! Må det vara sant. I järnet jag fick på min tretti+ dag av just Falken och Anon. Men vilken tid det tar. Denna överraskning. Om ändå vår elvisp vore här. Men den är i Årsta. En Anonymous har lagt beslag på den! Nåväl. För eller senare rymmer den. Finner sin väg tillbaka till Röda Linjens stolthet. Vårbergsplan alltså. Apropå det. Länge sen man hörde av dig. Ano. Har du gått och blivit med digital skrivmaskin månntro? Eller blitt me fejsbok. Man börjar ju nästan undra. Befara det värsta. Jag har svett på rygg ännu. Falken skriver på en novell tror jag visst. Jag försöker bli kändis. Uggel vispar våffel-grädde hoppas jag. Ano filar på nästa Konstfackskandal. Som innefattar en elvisp. Kan bli farligt.

Nu får det vara klart därinne i köket. Jag är hungrig. Trött. Matt. Livstrött. Nej där överdrev jag.

Nu går jag in. Jag äntrar köket.

Nu.

nedräkning

2 dagar kvar tills uppsatsinlämnande

19 dagar kvar till resa till Stockholm via Norrby.

12 dagar kvar till Stockholm Marathon

16 dagar kvar till opponering

19 dagar kvar till officiell examen

24 dagar till att flyttlasset går till Söder

27 dagar kvar tills jag börjar jobba.

Så ser kort och gott min närmsta framtid ut.

Stoppa Konstfack

http://newsmill.se/artikel/2009/02/15/inga-mer-skattepengar-till-konstfack

I skolan och på slottet

Jag är just nu ute på fältet och försöker prata analogiserig med totalt digitalt misshandlade barn och ungdomar. Att det tidigare fanns film i kameror och att foto handlar om ljus var helt okänt och ointressant. Idag hade jag min första lektion med 7orna. Det gick dåligt.

I helgen var jag på Drottningholm. När jag spankulerade runt i den lilla kungliga turisshoppen kom butiksbiträdet, en lillgammal fram till mig och sa:
Roligt att de har kommit tillbaka... ...English??
Nej, vadå?
Alltså att korten har kommit tillbaka. Så mycket roligare att få ett brev på posten än ett mail.
Hon vet inte vem hon pratar med, tänkte jag. Och har korten någonsin varit borta? Har de digitala jättarna börjat en förnekelsekampanj för att utmanövrera helt?

Guillou struntar i det, enligt Svahn

Jag fick ett bra tips idag av Ugglan om att två av Lillekrokens stora förebilder snackar om ett hett ämne för analogiseringsprojektet i dagens DN: bloggar, blogg-karaktärer och skrivmaskiner.

Jan:

- När jag roade mig med att titta efter vad som skrevs så hittade jag ett par hundra bloggar som uppenbarligen hatade mig. Då blev jag lite nedstämd. Men sedan tänkte jag på de miljoner läsare som läst mina böcker och då kommer antalet i en annan dager.

Clas:

- Så du tänker låta twittraren fortsätta utan att agera?

Jan:

- Ja, vad ska jag protestera mot? Nätet? Nej, det är inget som jag tänker lägga ned någon tid på.

Clas konstaterar: Istället fortsätter en av Sveriges genom tiderna mest lästa författare att knattra på sin memoarer. På en skrivmaskin. Han har precis kommit fram till 1975.

Råkan vill i sin tur försäkra att alla karaktärer på Lillekrokens Analogiseringsprojektsblogg är äkta och eventuella likheter (i stavning av namn och i karaktär och lynne) med verkliga personer skrämmande lika. Men ingen behöver bli nedstämd på grund av oss, verkligheten bör nämligen alltid tas med en nypa salt, peppar och ingefära.

Läs allt på DN.se: Guillou struntar i falsk Guillou

Analogiseringsprojekt

Analogiserarna sprider ut sig under påsken för att sprida ordet. Och kampen. Undertecknad drar till staden där öst möter väst.

Glad Påsk alla analogiserare!

Ps. Jag kommer temporärt för att se Råkan springa långlopp. Efter det kommer jag senast den 15e juni då mitt arbete börjar. Vilken sommar det kommer att bli! Ds.

Hopp

En attitydförändring har börjat visa sig. Se här.

Är det Classes nya blogg som har gjort att folk blivit mer öppna för det okända?

I Sydsvenskan står det detta idag. De har haft besök av Skandinaviska UFOn i Storbrittannien.
En kvinna som ringde till flygvapnet och berättade att hon kontaktats av en mystisk man när hon var ute med hunden den 20 november 1989. Med ”skandinaviskaktig accent” ska mannen ha sagt att han och flera andra utomjordingar låg bakom de mystiska mönster och figurer som ibland dyker upp i sädesfält.

Kan det ha varit Janne G?

Även djuren extremsportar

Under en uppskjutning av en "space shuttle" (ett "rymdflygplan") i USA så landade en fladdermus (se röda ring på övre bilden) på själva den gigantiska bränsletanken. Hen klängde sig fast för allt vad tygen höll under uppskjutningen.

Vad ville hen? Imponera på sina kamrater? På en partner? Inte komma med i Guinness Rekordbok som den första som försökte sig på detta, då det 1998 var en annan fladdermus som testade.

Kanske sket hen helt sonika i eventuella åskådare, utan bara ville "leva livet, fokusera på nuet, utan att tänka på framtiden!" så att säga. Hen hade inget att förlora, då man en wildlife expert fastslog att ben var brutna. Allt var värt att riskera alltså. Säkert var det en känsla av "better burn out than fade away". Helt klart. Även om rymdskeppet i början bara kör i drygt 600 km/h så ökar ju farten successivt och det lär bli lite "hett om öronen" även för en liten härdad extremsportarmus. Och sen, utanför atmosfären, kanske vakumet och syrebristen blir ett problem. Men man vet ju aldrig. Borde kanske höra med Clas Svahn om han känner till något om denna märklighet med djur som färdas i rymden - på utsidan av raketen!


Inzoomad bild på den extremsportande fladdermusen.

Länk: Artikel på www.nasa.gov

77AN - ALLT ÄR FÖRLÅTET!

På tunnelbanan skriver jag frenetiskt här i bloggen. Ja, på min dator. Jag bryr mig inte just nu om hur nördig jag verkar. Jag måste få det här ur mig. Det jag har att säga är ju så viktigt.

Jag fick nämligen en komplett kamerautrustning av 77:ans busschaufför! Ett digitalt systemkamerahus samt tre objektiv. Så otroligt snällt!

Att jag nu är över en timme sen hem gör absolut ingenting! Tvärtom! Detta är så fantastiskt!

Så här var det. Efter gårdagens fotosession med det kungliga hovet (indirekt) så begav jag mig till nästa glamourösa knäck: blöjbytare på sjukhuset. Nu bytte jag förvisso inte en enda blöja denna natt. Men vaken var jag. Ovanligt vaken, trots ganska lite sömn. Jag tog som vanligt 77:an till Liljeholmen. Ovanligt var också att busschaffisen var trevlig och tilltalade mig när jag klev på. När jag satt på bussen var jag inte trött, inte ens nära att somna. För ovanlighetens skull hade jag två väskor. En med den analoga bloggdatorn i, och en tygpåse - en så kallad "bögslunga" - där jag hade min fotoutrustning. Den senare lade jag på sätet bredvid. Eller kanske till och med golvet. Var den än låg, så tog jag inte med den när vi alla klev av. Jag kan inte skylla på att jag jobbat natt, för jag var inte trött. Möjligen var jag ovan att ha två väskor (varav en var en s.k. "bögslunga"). Men den ursäkten håller inte heller. Man bör inte bara glömma bort sin fotoutrustning så där.

Så fort t-banans dörrar stängts om mig fick jag en kall kår av skräck: "Var fan är min väska/'bögslunga'?" Jag blev knäckt. Sen ringde jag 118118 - något som jag aldrig gör. Jag ville ju ha numret till SL Hittegods. De öppnade först 9. Jag gick till 77:ans buss som skulle gå. Tur eller inte, men föraren var mycket trevlig och hjälpsam. Jag gjorde en till grej jag aldrig gör - jag bad om hjälp: "Finns det ingen möjlighet att kontakta bussen?" Andra hade sagt "Jag är kund hos er. Nu fixar ni det här så jag får min kamera! Jag betalar 690 spänn i månaden!" Men jag är inte sån, dryg jävel. Jag är sofistikerad och sansat artig i alla lägen. Sånt vinner man i längden med, tänker jag. Idag vann jag (tillbaks) min kamerautrustning. Inte dålig vinst det.

Den hjälpsamma busschaffisen anropade centralen, och fick anropsnumret till bussen vari min kamera antogs ligga kvar. Det gjorde den! I 56 minuter väntade jag. Jag fikade frukost för 60 kr under tiden. Livet lekte - det här skulle gå susen! Det gjorde det. Den sena (så klart) buss 77 - som ankom efter att folk suckat i 6 minuter och svurit över SL och till och med börjat gå därifrån - styrdes av en annan förare än den trevliga som jag fått mänsklig kontakt med tidigare under morgonen. Men även denna var trevlig! Tre trevliga buss 77-chaffisar på en och samma morgon?!? Jo, tanken slog mig nu: "Är det mig och min attityd det är fel på - så fort jag inte behöver hjälp är jag otrevlig och får otrevlig respons?" Nej. Någonting var speciellt denna morgon.

Och där låg den ju, "bögslungan". Den stressade sena föraren ursäktade sig till och med och sa att han kom sent med kameran till mig!?! Jag tackade med superlativ (ovanligt för att vara mig, det vet alla som har träffat Råkan i egen person) och den glada föraren hade fått göra en god gärning.

Allt var frid och fröjd. Att mobilen lade ner nu när jag från tunnelbanan försökte skicka ut detta blogginlägg i etern rör mig inte ryggen! (Vi har trådlöst stabilt nät hemma, snart ligger denna hyllning till buss 77 uppe i evigheten...)

Det jag egentligen vill säga är följande: Buss 77 och dess förare är bra. Fortsätt med det bra jobbet ni gör! Glöm allt negg jag publicerat - och tänkt publicera - om 77:an och dess anförare här. Ni är bäst!


Fy fan* va vackert - 77:an!
*)Apropå fan: Råkan skriver alltid** så långa texter.
**)Lika ofta som 3:an*** och 4:an*** är sena.
***) De nya hatobjekten.

Inte kung bore

Idag hade Råkan ett uppdrag åt den
stora skid-skriften i detta land.

Tyvärr gillade inte kungen Råkans
tilltag att fota de trenne norrmän
som just erövrat hans land och stod
som segrare på hans egen gård!



Men Råkan försöker att inte bry
sig så mycket ifall kungen blir sur
på honom. För någonstans förstår ju
också kungen att det är viktigt att
visa folket vad som hänt, och att
idrott dessutom bara är en lek.

ondskan

bildtext överflödig

Yet another SL anecdote

Sitter ånyo på sl och kuskar runt. Denna gång på väg från jobbet. Bussen var sen denna snöiga morgon. När jag klivit på och satt mig hör jag föraren utbrista "skynda på nu då" vill två finska väninnor varav den ena ska på och andra ska gå. De tog någon tiondels sekund för länge på sig att säga adjö. Färden börjar och föraren är av det hetsigare slaget. Han vet hur man sladdar med en sl-buss, om man säger så.

Nu till poängen. Ett: Om föraren själv är sen, ska han ej gnälla på sega passagerare. Dessa är ett lämpligt straff. Två: Om föraren kör så här över Västerbron, kan det ali farligt. Tre: I Malmö gjorde man inte så här. Var en buss sen, körde den iväg fast man kom springande. Å andra sidan slapp alla tre betala på den andra bussen! (Detta hände i helgen.)

På fridhemsplan hetsar föraren passagerarna som går på: "Skynda på nu, jag är 6 min sen!" Sen tutar han för sjätte gången. Nu kontaktar radion föraren, säger att folk klagat för att han ej stannat vid hållplatserna och kollar om detta är korrekt. "Stämmer bra det!" utbrister han trotsigt och nöjt, bitter som han uppenbarligen är. Samtalet slutar med att föraren som svar på kommentaren "du måste ju stanna" svarar "sitt inte och döm".

Föraren sparar ju bara tid. Och vi överlevde Västerbron. Hur föraren såg ut och lät? Som en ung Gert Fylking. SL satsar alltså på underhållning för att "förkorta restiderna". Helt i tiden, SL!

Orespektlöst

Bruden på tunnelbanan i mobilen till sin kompis: "det är så orespektlöst!" Hon fortsätter prata i tio minuter om någon taskig kille, som legat med ett flertal, och därmed brustit i respekt på ett eller annat vis. Då först, lägger sig unga pundaren på andra sidan sig i och försöker peppa henne att säga ifrån om hon vill det. Pundaren är tyvärr helt fel ute.

Det jag frågar mig här är varken vad pundaren fått för sig, eller vilka konsekvenser de moderna privata mobilsamtalen kan få. Det mest intressanta är vad ordet "orespektlöst" betyder. Någon som vet svaret på rak arm?

En resa i tid och rum

Tåget har just lämnat Nässjö. Solen skiner över vårsnön, och över mina och Ugglans tankar på helgen som gått. Konventet.

Mina fingrar går varma på maskinen, de andra på tåget verkar något irriterade över knapprandet. Men jag tänker att förr i tiden var detta motsvarigheten till tanter som pratar för högt i mobiltelefon, eller ungdomar som spelar alldeles för hög musik.

Vi har sagt farväl till Malmö idag. Kanske för sista gången. Det kan man ju aldrig säkert veta. En sak är dock säker - Lillekroken såg jag för första gången på åratal igår, och den kroken kommer jag aldrig någonsin i livet mera se. Jag är inte bitter, inte sorgsen, inte skadeglad, ej heller likgiltig. Jag bara tänker "jaha, där var huset vi en gång bebodde. Gråmålad träfasad, och ett högt plank. Hit kommer jag aldrig mer. Nu blåser det lite snålt från nordväst, bäst att dra åt halsduken lite mer." Nej det var inte storslaget eller sentimentalt. Det var...ingenting.

Någonting som däremot är något spännande och framtidsförhoppande är bloggens närmaste utveckling. En mix mellan bakåtsträvande och någonting mycket modernt - helt enkelt det som bloggen en gång i tiden startade som!

För en gångs skull ska jag inte vara långrandig. Jag har återigen börjat få ömma fingertoppar och trumhinnor av hamrandet på Tippa:n och även om detta är en underbar känsla ska jag låta minnena från helgen och konventet sjunka in. Jag ska titta ut över de småländska åkrarna och dagdrömma om framtiden.

7 mars

En liten hälsning från Sveriges Manchester till alla analogiserare som ej trätt fram eller har haft möjlighet att närvara på konventet. Vill framföra att konventet är i full gång.

analoga minnen gås igenom, värdegrunden diskuteras grundligt, det sker bloggspionage på hög nivå och idéer kläcks en efter en till utvecklandet av kampen. Just nu är det paus och tid för reflektion och eftertanke. Vill inte avslöja några av idéerna än så länge då de fortfarande är på ett väldigt tidigt stadium. Men fick just in via korrespondenten detta foto:


och vi har alla ställt oss frågan: Vad är en Coffe Show?

Väntan är över. Äntligen är den kommen - helgen för det stora konventet!
(forts. följer...)

Bloggen som ett härligt ventilerande sopnedkast

Nu gör jag det. Troligen är det inte första gången. Men jag måste använda analogiseringsprojektets blogg som ventil, eller snarare som ett sopnedkast för min egen enorma frustration.

Individen i lägenheten ovanpå "kör sitt race" igen. Nu är det nån slags pianomelodi som ekar igenom betonggolvet. Mitt tak alltså. I över en timme har jag hört samma melodi klinka fram. Det låter som hämtat ur en film av typen Magnolia, fast sämre och enormt mycket tjatigare. Så där poetiskt stillsam eftertänksam som passar i amerikanska samtidsdramer där något spårar ur lite lätt och lagomt, för att sluta med att en gamling har dött, en ung kaxig man har lärt sig en läxa, en kvinna som var ledsen torkar sina tårar och ett barn som det var synd om har fått upprättelse.

Problemet är - som vanligt med varelsen ovanför oss - inte att hen* spelar musik som är dålig eller som hörs genom taket. Smaken är som baken, det var länge sen jag accepterade att alla inte tycker identiskt som jag själv. Nej, problemet är att hen av outgrundlig anledning lyssnar på samma två minuter långa musikstycke (nu minns jag tydligt att jag ju faktiskt verkligen har tagit upp detta problem förut här på bloggen) i all oändlighet. Jag tänker på Guantanamo Bay, på de orangeklädda fångar som spärras in och tvingas lyssna på brötig amerikansk numetal timmar i sträck. Nu vill jag inte förringa deras lidande, men jag kan verkligen förstå de psykologiska aspekterna av att ofrivilligt höra på samma musikslinga utan att veta om man får uppleva morgondagen - dvs stunden då musiken äntligen tystnar. Jag är human till sinnet och försöker förgäves hitta på anledningar till att personen ovanför inte är onskefullt sjuk i huvudet. Antingen kanske hen:

1) Tränar pianospel
2) Har en låt på stereon som väckning och har råkat glömma den på när hon gick ut.
3) Försöker dölja sina kriminella samtal med sina kumpaner från eventuell avlyssning med hög musik.

Men hur jag än vrider och vänder på dessa tre potentiella svar blir det inte bättre:

1) Det låter alldeles för bra för att vara någon som tränar. Spelar man så där felfritt behöver man inte fortsätta 3 timmar på samma korta stycke, det är vansinne. Nej, då är man ju för fan redo att gå vidare.
2) Det låter inte heller troligt, vem sover för att bli väckt vid sjutiden på kvällen? (Förutom jag själv då. Hon är helt klart en ung studentska och ingen jävla nattarbetare. Det märks på musiksmaken. Alldeles för "mysig".)
3) Jag tror inte hennes kumpaner (dvs, jag tror inte någon) skulle stå ut med att höra samma korta pianoslinga varv på varv.

Slutsats: Personen/personerna ifråga på våningen ovanför är galen/-na och saknar troligen all form av empati.

Här följer några naturliga följdfrågor på min text.

Varför:
a) Sätter du inte själv på hög musik så slipper du plågas?
b) bankar du inte i taket och skriker "BYT LÅT DITT JÄVLA PSYKFALL!"/alternativt går upp och vänligt ber personen byta låt/försöker kasta upp något föremål på personens balkong?
c) monterar du inte upp dina högtalare i taket och sätter på en lika horribel pianoslinga för att statuera exempel för att personen ifråga själv ska inse problematiken i sitt eget beteende?

Naturliga svar på mina egna följdfrågor:
a) Jag ska inte behöva göra detta. Hen däruppe ska ha förstånd nog att respektera grannarna och därmed byta låt själv efter maximalt tre lyssningar!
b) Jag är svensk, vi gör inte sånt förutom under extrem psykisk påfrestning (ett tillstånd jag i och för sig börjar närma mig nu efter att ha hört låten varvas ca 74 gånger).
c) Det här är det alternativ jag tycker är mest rimligt. Imorgon går jag till byggmarknaden och skaffar virke och rätt plugg och skruv för att montera fast högtalarna tätt mot taket, riktade rakt upp i betongen.

Epilog

Precis då jag nu skulle trycka på "Publicera Inlägg" så hörs några fotsteg ovanpå mitt tak mellan pianotonerna. Jag vaknar till i mitt töcken. Musiken tystnar, och en helt annan låt sätts på! Nu mycket lägre och mitt hjärta slutar abrupt att slå dubbelslag. Jag vet inte vad hen ägnar sig åt för verksamhet där uppe, just nu skiter jag i vilket. Jag har just överlevt, och tystnaden är mitt motgift.

*) Jag gissar på en "hon" pga av musiksmaken, men vill verka politiskt korrekt och fördomsfri så jag skriver att det är en hen.

Kalken är tillbaka i stan på snabbvisit och igår blev det så såklart en shotbricka!

HURRA!

Nu är det äntligen officiellt. Fram med bubbel och reservera alla helger under försommaren år 2010. I dag eklaterades till slut förlovningen på Kungliga Slottet. Nyhetskanalen på TV4 sänder extra hela dagen angående denna nyhet (vid intresse se här). Själv hoppas jag här från syd att en av de utsända i trakterna kring slottet redan är på plats och kommer snart med liverapporter från presskonferensen klockan 17.

Ett fyrverkeri av intressanta samtidsfenomen bränner Råkan av på en gång i detta inlägg!

Det är mycket jag har på lager som vill ut, så jag
släpper ut allt på en gång. Nu sätter jag nålspetsen
mot ballongen och bjuder er på en explosion i bilder
och intryck av vår samtids märkliga företeelser!

Chapter one

En löptur för 1-2 månader sedan och denna skylt var
vad jag fann på några stackars träd invid den ack
så pittoreska sjön:


Bara ett par månader efter att denna bild togs kan
konstateras att den återigen öppnats! Grattis Huddinge!

Chapter two

För några veckor sen var jag ute och nöjesåkte
pendeltåg och buss. Vid Sollentuna Station fann
jag en modern "David mot Goliat":

Lilla Flasses i Sollentuna i hård kamp mot den
norrländska "jätten" Frasses, som förgör
allt som kommer i sin väg. Jag utbrister:

"Flasses - kämpa! Ni gör en god gärning
bara av att finnas till! Visa att den
lilla grill-kioskens kamp inte är omöjlig!
Låt dem inte stampa på er!"

Och inte långt därifrån såg jag denna
affisch, som ni säkert sett:

Ja, oavsett om man är "torsk på serier"
eller inte är man ju klart torsk på
Knight Rider, dvs Hoffen! Får se när man
får chans att döma ut den här sketna
2000-talskopian av min barndoms favoritprogram.
(Före MacGyver började sändas i teve, alltså.)
Jag menar - varför heter bilen nu "K.i.t"
och inte "K.i.t.t"?

Chapter three

En annan kväll var jag långt ute i de djupa skogarna
och motionerade då jag plötsligt fick syn på denna
gamla kåk med "vissa renoveringsbehov":

Ni ser den röda köksbänken till höger i rummet.
Precis som ni gör nu började jag genast associera till
Lillekrok. En gång en vacker byggnad med charm. Nu i
behov av ömsint omvårdnad av en renoverare med varsam
hand, så att allt kan återställas till originalskick.

Här hade ingen tv-inredartyp kommit och tryckt in
jacuzzi, byggt köks-ö och köpt ryamatta och fixat en
"känsla av rymd och svalt, nordiskt ljus, med högt i
tak och generöst ljusinsläpp tack vare de stora
panoramafönstren mot söder".

Chapter four


Igår joggade jag en bra bit i snö-sverige. Plötsligt
kom jag till en plats man skulle kunna beskriva som
"Mammons tempel", ett ställe nära motorvägen där det
larmar dygnet runt - det är en ständigt brusande fors
av ljud överallt! Bilarna far kors och tvärs, in på
parkeringar och ut. Men igår var det som att snön
lade sitt mjuka bolster över hela området. Trots
bilarna hördes ingenting! Och plötsligt såg jag
denna uppenbarelse, så vacker mot sin fond av
snötäckta granar. En medelålders man brände
genom rondellen med sin 740 med fullt ställ
på bakvagnen. Det kom fyra Volvosar till som
var ute och sladdade runt. Men inte ens dessa
lowlifes kunde störa mig en stund som denna.

Jag insåg att jag måste ta en bild, ta reda på
konstnärens namn och skicka denna med
följande text:

"Vet inte om du känner till hur vackert ditt
konstverk är i snöskrud?" och möjligen
en klämkäck fortsättning: "Keep up the
good work, dude/dudette! Från Råkan på
www.lillekrok.blogspot.com"

(Jag börjar nästan fundera på om det är "NUG" som
även här är konstnären/konstnärinnan. Jag får en
känsla av att det är så.)


Chapter five


Den här hittade jag när jag var ute och sprang på en
stig vid en äng nedanför Sätra. Först noterade jag,
"ah - en sån där gammal!" och sprang vidare. Några
steg senare stannade jag upp, vände om och insåg att
jag var tvungen att ta med och publicera på det analoga
internet i lämpligt forum. Så här kommer det:
Jag hittade alltså en närmast antik sån här grej
som sitter i öppningen på läsk- och ölburkar! En sån
som fanns på 80-talet, när Råkan var ung en ung,
oförstörd, grabb!

Sen slog det mig. Kanske den inte alls är gammal?
Säljs det såna burkar fortfarande? Kanske i vissa
länder som exporterar till Sverige? Kanske nån konstig
juicesort som kommer med sån öppnings-flärp? Eller nån
obskyr polsk ölsort säljs på systemet med sån?

Någon av er åttiotalister som vet något jag inte vet
om detta? Snälla, säg att ni vet. Fast förmodligen
minns ni inte ens dessa gamla burköppningar. Ni är
ack för unga. "Ni har framtiden i ert sköte", eller vad
man nu brukar säga. Jag däremot. Jag står på toppen av
mitt livs berg och tittar ner för slänten dit framtiden
obarmhärtigt som en ofrånkomlig tyngdkraft skall ta mig.

Chapter six

Så där drastiskt får den här artikeln inte sluta.
Trots allt så var det där bara en gimmick. Jag
känner mig ju inte alls gammal. Jag vill gärna
verka gammal, men jag är blott en ungdom.

Därför väljer jag denna bild från gårdagens natur-
upplevelse:


"Kaveldun i snöskrud" Foto: Råkan.

Kaveldun. Smaka på ordet. "Kaveldun" alltså, inte
snöskrud. Är det inte poetiskt, så säg? Ja, "snöskrud"
är väldigt fint också. Men kaveldun, det låter så
märkligt - en mix av kavel och dun? Någon av er
andra författare eller läsare här som har något folk-
livsforskaraktigt att berätta om ordet eller själva
Kaveldunet så skriv gärna!

The end

lunchrapport från sveriges Paris

Undertecknad, som förhoppningsvis är en fullfjädrad byråkrat inom en framtid som inte är allt för avlägsen, bestämde sig för att, efter jag varit och skrivit på en kontrakt för Malmö Stad för en överskådlig tid framöver, idag jobba hemifrån.

Bostaden där jag befinner sig har tidigare under vintern varit för jävligt kall men i tro om att jag på så sätt har hållit nere på förbrukningen av olja alternativt el och på så sätt räddat miljön, så har jag inte gjort några ordentliga ansträningar för att ändra min situation. Men sen visade sig till slut att det bara var luft i elementen och att elen eller oljan således ändå har fått pumpa ut för fullt... Nu när luften har tagit sig ur elementen så är det jävligt varmt och gott här inne. Detta har sin påverkan på min arbetssituation. Jag har en tendens att bli lite sömnig, slurmig och dåsig då när värmen är så hög... Detta gör att jobbet blir sinkande såklart. Soffan är mer lockande än den pinnstol jag nu sitter vid.

Nåväl. Nu ska jag äta min tre dagar gamla lasagne.

Råkan konspirationsteoritiserar

Våran kringresande skribent Ano har ju som bekant varit i Brasilien några veckor. Plötsligt hade hon åkt, lika plötsligt var hon åter från regnskogarnas rike. Hur var det där i sydväst, Ano? Var det varmt? Eller... var det minusgrader och kallt - var du tvungen att gå in i tunnelbanan för att värma dig? Var du verkligen i Brasilien, eller kan det hända att du inte kom så långt, inte längre än till Fridhemsplans t-banestation, där du klev på ett gammalt tåg. Plötsligt fick du inspiration, du drog upp burkarna ur din "taggar-väska" och kreativiteten strömmade. Du målade, du förgyllde vagnens innandöme och dina medpassagerare bara häpnade - fullständigt mållösa av lycka - över denna skaparkraft som utsmyckade denna gul-bruna vagn. Du visade dem vägen! Du visade att vi alla besitter en gåva att försköna världen! Vi kan alla, bara vi vågar!

Nu vet vi alla vad som har hänt. Någon som kallar sig NUG har tagit på sig äran för denna "gratisreklam" åt Anonymous skola Konstfack. Plötsligt vill alla gå på skolan som eleverna själva gärna kallar "Artfuck". Sprudlande uppsluppna och glada insändarskribenter i stadens gratistidningar utbrister: "Jag har just haft influensa - kan jag ställa ut det och kalla det för konst?" eller "Då kan jag sno grannens cykel och säga att det är konst?" Mer tajmat än detta inför antagningen till höstens utbildningar kan det knappast bli. Även detta osar konspiration lång väg.

För att komma till saken frågar jag: Anõ, är det du som är konstnären NUG?

Nej, jag tror aldrig vi kommer att få veta svaret. Och jag förstår dig, och tycker det är storslaget ödmjukt. Du vill inte skryta med din konst, utan låta den tala för sig själv, och inspirera i sin anonymitet. Och verket blir ju först fulländat när konstnären väljer konstnärlig integritet och anonymitet framför kändisskapet och uppblåsta egon (samt stora skadestånd från SL).

Det är bara de största konstnärerna som klarar att hålla tillbaka sin egen person på ett sånt sätt.




Väggmålning på Lillekroken med en provocerande uppmaning till vandalism i konstens tecken - misstänkt likt konstnären NUG, eller?

Analogiseringskonvent

I och med återuppvaknandet av analogiseringsprojektet på Lillekroken och dess (när)område så kallas alla fasta deltagare, samt även all extern hjälp vi haft under åren till årets konvent här nere i Sveriges Manchester. Här kommer det att blötas och stötas, vi kommer att stånga oss blodiga. Allt för att komma på hur den analoga kampen kommer att fortgå i framtiden.

Basen i Manchester har arbetat fram ett litet förslag på hur dagarna kan vara upplagda. Alla förslag är väldigt flexibla, det är ju nämligen så att det är så vi analogiserare fungerar. Men konventet börjar som jag har förstått redan på fredagkvällen den sjätte mars. Då är det fri tid för alla deltagare. De deltagarna som kommer utsocknes ifrån får göra sig återigen göra sig hemmastadda i Sveriges Manchester. Det är viktigt med lite tid att landa. Eventuellt till en U-båt på någon av pubarna i närheten.

På lördagen föreslår jag en tripp till den geografiska plats där hela projektet började, det vill säga Lillekroken. Kanske kan de deltagare som nu håller stadig koll över området bjuda på kaffe alternativt te.

På kvällen (den 7/3-08) föreslår jag vidare att alla deltagare äter en brakmiddag här hemma hos undertecknad. Lite trängre är det ju nu i och med det nya boendet men flexibla som vi är kan vi ju i bästa fall, om anmälningarna till konventet blir många, göra en gammal beprövad metod för att skapa utrymme genom att dra undan möblerna och sänga ut en stor filt på golvet. Efter trevlig stund här kan vi, om vi vill, röra oss över till vår, innan så aktiva numera passiva, läsare Boris som tillsammans med sina lägenhetskamrater har stor fest. Syftet med att gå på denna tillställning är ju såklart att föra kampen vidare och sprida vår ståndpunkt.

Klara deltagare: Falken, Råkan, Ugglan, Ano (?)
Eventuella deltagare: Bonden, vår utsände på ICA vid nobeltorget, våra utsända i Kobjer, Kalken, Kjelle B, Janne G, Leffe GW, Classe S (Bygg gärna på listan med både klara och eventuella deltagare)

Kommentarer på detta upplägg välkomnas från alla läsare. Träd gärna fram (om nån bara läser i smyg) och bjud in Er själva till konventet.

Råkan tillägger: Jag läste detta test och blev genast sugen på att göra en egen test under eller efter själva konventet, hemma eller på lämplig krog! (Ha Retro-kvällen i åtanke - då det beställdes in en bricka.)

Falken tillägger: Ja det är ju ett måste! Vi får väl hoppas innerligt att shot-brickornas mästare Kalken kommer att närvara för att ge inspiration, tips och idéer. Jag antar att det är hon som är grundaren till testet...

Kristider eller början på en ny vår?

Jag står på en bro och tittar ner. Det har varit is en tid, men nu strömmar vattnet förbi, precis som det gjorde i höstas. Ojdå, jag har visst stått här i månader, inser jag. Jag är på bron som Analogiseringsprojektets blogg vandrar över ån på. Fram och åter. Åter och fram. Tiden går, bron består, men bloggen för en ganska tynande tillvaro. En gång i tiden var "Analogiseringsprojektet på Lillekroken" en het potatis i mediesverige. "De nya" kallade de oss inom bloggosfären. Ja, det var inte precis något vi uppskattade. Vi ville ju varken vara nya eller trendiga. Vi ville ju "ta det tillbaka" till det som en gång var. Men nu är vi varken nya eller tar någonting någonstans.

Men var är vi på väg nu? Bakåt? Nej, inte alls. Framåt? Nej, inte ens det. Vi står still uppe på bron och tafatt studerar strömvirvlarna med isbitarna som färdas bort på ån under under oss.

Då tiden stått stilla i vårat analoga universum har den rusat på därute. Forna bloggkollegor hör inte av sig längre. Våra kända hjältar har gått vidare, efter att först startat sin stora comeback här på bloggen - Hoffen, Kjell B med flera. Nog för att vi sökt isolationen, om än omedvetet, men att först vara störst på den skånska bloggarhimlen, att inspirera andra att börja blogga (tex Handölbloggen), för att slutligen tvingas se sig akterseglade. Nu ensamma på det svarta öde havet med trasiga segel, stiltje, grundstötta på revet. Tja, för att avbryta min resa bland nautiska metaforer - det här är fanimej inte alls okej!


Som ett monumental totem över det förgångna.

Så vad ska vi göra för att återfå det vi förlorat? Vill vi ens det? Borde vi ringa upp slaven och be om hjälp, så här två år senare?

Något måste ju göras. Det är därför jag bytt färg på bloggen. Mest för att provocera, skapa irritation, framkalla ilsken debatt, ruska liv i analogiseringsprojektet. Få er att gå ner från den där jävla bron och fortsätta den analoga frihetskampen ute i stugorna!

Glöm inte att ni är komplexa kemiska reaktioner - inte några onyanserade ettor och nollor! Nu börjar vi på nytt: det är dags för den analoga bloggen version två.


Här kommer några av mina egna bidrag till bloggen uppradade som vandring genom en "minnenas allé":


Undertecknads förslag på potentiell väggmålning. Som bekant valdes ett annat förslag.


Konstveckan var ett grepp som uppskattades både av vår värd och hans butler.


Min höjdpunkt i livet vad gäller både fotograferande och bloggande nåddes högst troligen när jag såg denna uppenbarelse - "Hästen" framför lägerelden. Snabbt var kameran uppe och detta blev resultatet.

Böcker.

nyss när jag cyklade hem från ICA (samma personal som vanligt, fast utan G då såklart) så kom jag och tänka på bok-projektet som vi var entusiastiska till under hösten. Efter julhelgen har jag helt glömt bort det. Så då när jag satt där på cykeln och modet föll, så tänkte jag höra av mig till Ugglan då jag kommit hem och säga: "Vilket Fiasko! 3 böcker av 36. är det så världen fungerar?" Detta med darr i rösten. MEN så sticker jag ner fingrarna i brevlådan och känner att där är det ett STORT paket! Utan meddelande, ett jättegammalt mobilnummer med riktnummer 010, och med avsändare på paketet. Vilket gav mig vilken länk det är. Marianne Fredriksson är författaren och boken heter Gåtan.

Snart möts vi lagom när våren har kommit till Sveriges Manchester!

Sitter och håller mig vaken. Ännu en lång natt. Plötsligt ser jag på tv:n en tv-serie rulla igång som inte är från 70, 80 eller 90-talet. Det känns fräscht. Det är soldater i grönskande skogar, men också rymdskepp, cyborger kallade cyloner och relationsproblem precis som vi här idag, i vårt icke-futuristiska samhälle. En man som ska få barn med en cyborg (ej helt okomplicerat).. Jag vet inte varför jag skriver detta nu, troligen pga trötthet. Ni kan‭ sluta läsa nu, bättre än så här blir det inte, för nu sommar jag!

Något för Råkan?

bläckfisk-ufot