Tankar vid en returstation

Jag vet inte var jag ska börja. Eller sluta. Det enda jag kan säga är just nu, efter att ha googlat efter analogiseringsprojektets blogg genom att använda sökordet "Lillekroken" och sen fått upp en karta över Kobjer är: JAG LÄNGTAR TILLBAKAAA!

Så där nu har jag skrivit något jag aldrig trodde jag skulle vare sig skriva eller känna eller tro på. Jag vet inte om det ens är sant. Det är ju bara en känsla. Och känslor behöver ju inte alls vara sanna, eller? När jag såg kartan över Kobjer fick jag en extremt stark flashback. Och den var angenäm. Jag mindes med värme det fallfärdiga huset och dess asbestångande eternitplattor, och tryggheten däri. Jag mindes Johan och slavens röster under parketten, och otryggheten som till slut blev en mysig känsla av närhet till andra människor, gemenskap. Jag mindes det enkla livet. Här vet jag att mina minnen börjar svika mig, jag kan inte lita på dem. Något enkelt liv var det inte tal om, om jag ska vara ärlig. Men hur som helst, jag minns närheten till fälten utanför stadens gränser, de skånska fälten om hösten och alla Råkor och Kajor som satt i de lövbefriade trädens svarta spretande grenar. Ångesten känns nu som en varm fuktig filt i mitt minne, den sveper in mig och får mig att tro att det var så där höstmysigt som en pumpasoppa i mörkret kan vara.

Vad det än var då så är livet nu ett annat. Anledningen till att jag egentligen tog upp gåspennan och det tjocka handtillverkade papperet för att skriva några nya rader i denna analoga blogg var oro. Oron över att få bekräftelse på det vi innerst inne alla befarar: att vi är dåliga människor. Det kom som ett brev på posten, fast i det här fallet i form av ett sms genom det ogreppbara postnätet som genomsyrar vårt luftrum. Det är inte första gången någon sagt att jag är en dålig människa. Det har kanske hänt tre fyra gånger förut. Men det är ju ändå lika förfärligt. Kort bakgrund: Råkan och Ugghlan bestämde sig för att köpa en sak, och innan saken lämnades över så skadades saken. Av misstag bör tilläggas. För att laga saken krävde säljaren att Råk-Ugg skulle vara med och betala omkostnaderna. ("Dela med sig eller snåla, en vanlig fråga får man tåla...". Vi tålde dock frågan men vårt svar var tydligen inte svårt att se det omedmänskliga i.) När Råk+Uggl ville ej skänka bort sina pengar, vilket säljaren av saken ansåg gjorde dem till medmänskligt ofullkomliga.

Det vill man ju ej vara. Och i samma stund jag skriver detta erinras jag det gamla blogginlägget som handlade om Analogiseringsprojektets brukande (eller missbrukande) i funktionen "känslomässig soptunna". Jag vill alltså genom detta första inlägg på år och dar bara jämka mitt mentala konto så att det hamnar på plus minus noll. Eller nej det vill jag så klart inte, jag vill ju hamna på plus! Men vilken soptunna kan åstadkomma något sådant fantastiskt? Jo, återvinningsstationen! Därför ser jag härmed Analogiseringsprojektet inte bara som en mental soptunna för jobbiga känslor man bara vill bli av med, utan snarare som en känslomässig returstation. Miljöstation kanske det heter. ("Analogiseringsprojektet på Lillekroken – för en bättre mental miljö" kan vår nya slogan väl få heta?)

Men hur funkar denna fantastiska Miljöstation för diverse känslomässiga i-landsproblem då i praktiken? Jo.... (låt mig tänka en kvart). (Så nu har jag pressat fram ett svar.) Man ("En" heter det visserligen numer men jag vågar inte språk-chocka bloggen så här första inlägget på X år) skriver vad som bekymrar en, och returstationen returnerar ett påstående som går i riktning tvärt emot ursprungspåståendet. Den inverterar de dåliga känslorna genom att vända på grundargumentet 180 grader! Vi gör ett försök:

Känsla: Jag är omedmänsklig enligt någon. Jag slänger den känslan i returfacket i den gröna containern, det klonkar till i den tomma behållaren och blir tyst. Plötsligt faller det ut ett påstående ur en lucka lite längre ner. Vad är det för lucka? Den har ju inte funnits där förut? Spelar ingen roll. Jag tar med darrande händer upp påståendet och läser högt för mig själv: "DU är en fantastisk människa Råkis. DU har stått upp och försvarat en som ligger ner (Dig själv) från att bli mentalt övertäckt i känslomässig bildlig avföring. Du visar prov på medmänsklighet inför dig själv, och för det ska du ha tack! Vill du donera panten till någon annan trycker du på den gula knappen. Vill du ha ett tillgodokvitto till ännu mer goda känslor trycker du på grön knapp." Jag trycker på den gula knappen men inget händer. Den gröna däremot. Det sprutar ut ett diplom och ett tillgodokvitto. På diplomet står det en motivering: "Tack vare din omtanke för din känslomässiga miljö får vi ett bättre samhälle. Tänk om alla gjorde som du, det skulle vara bra.". På kvittot finns en streckkod där det står "TILLGODO: En bättre känsla". Jag scannar av den direkt, kan inte hålla mig. Måste må ändå lite bättre. Den röda laserstrålen läser av de svarta strecken, varpå det rasslar till och ett nytt påstående trillar ut i luckan: "Du är bra. Riktigt bra. På många saker, inte bara som medmänniska. Du kan till exempel orientera hyfsat. När du inte orienterar hyfsat beror det på att du är en sån bra människa att du fokuserar på större saker än kartan".

Det har börjat regna igen, och jag går från den mentala miljöstationen med tomma skrynkliga papperskassar. Inga dåliga känslor finns kvar däri. Väl hemma känner jag att jag måste använda all godhet inom mig, jag måste kanalisera den. Jag tar på mig träningskläderna och plockar fram Naturpasset.

Ute faller regnet på mig. Jag spikar fyra kontroller i rad. Den femte snurrar jag till det på då jag tappar fokus. Det börjar åska, och mina sinnen skärps så till den grad att jag springer upp på skogens högsta bergsknalle, klär av mig alla kläder inklusive kompassen och står naken och vrålar av glädje åt åskan.

Jag är pur godhet, ingen blixt kan röra vid mig idag.