De sista skälvande timmarna

Jag sitter ensam i lägenheten och har just tänt ett ljus. Storstadens larm når in genom fönstret, men i mitt sinne befinner jag mig nu långt bort på de vidder jag färdats på. Jag minns min den långa ensamma vandring jag företagit mig, och att jag nu kommit halvvägs, till ett viktigt vägskäl. Jag fokuserar blicken på den oroligt fladdrande lågan och tror mig på detta vis kunna uppbåda det lugn och den stillhet som krävs för att ta mig igenom den stundande mentala och fysiska brytpunkt jag väljer att försöka genomlida med högburet huvud.

Jag väljer ordet genomlida, då jag inte tycker det finns någon bättre beskrivning för det man gör när man passerar det smala och hala glaciärpass över den högst belägna punkten i det enorma, storslagna bergsmassiv vi kallar livet. På denna höga höjd blåser det snålt och kallt, det vill sig till att man valt rätt beklädnad och håller sig behärskad. Även om det känns lockande får man inte halka tillbaks därifrån man kom, och man kan ej heller stanna på denna höga höjd. Man måste för ett par korta sekunder blicka ut över de fantastiska vidderna, snegla bak över axeln och på ett mycket långt avstånd och genom sjunkande molnslöjor en sista gång betrakta sin ungdom. Man får lov att ta ett djupt andetag i det ymniga snöfallet, men sen är det hög tid att bege sig nedåt; lugnt och metodiskt så att man inte halkar på de slippriga stenblocken på andra sidan.


"Jag vände mig om ned mot dalen där jag nyligen vandrat. Jag såg ungdomen
ringla sig upp mot horisonten som en fjälljokk med sitt iskalla, rena vatten."


Bäst är att fokusera var man ska sätta sina fötter, för tittar man upp - eller snarare ned - finns risken att man förlorar sig i de svindel över allt man har nedanför sig. Allt som i medelåldern komma skall finns där utbrett som ett lapptäcke av delvis överraskningar och delvis sådant man förmodat dyka upp förr eller senare. Längre bort i mitt livs horisont, ja, där ser jag den vänta på mig, den skiner som den nedåtgående solen. Svidande vacker i sin rodnad och sakta slocknande: ålderdomen.

Lågan börjar tyna bort, det nedbrunna ljuset har nu inget kvar att ge. I denna situation är det en liten tröst att se hur lugnt och stillsamt ljusets livslåga tar sitt sista andetag och träder in i evig vila.