Reu Nion!

"Reun" på Långholms!

Ja, trion från Lillekroks stoltaste dagar gjorde en storslagen återträff i den kongelige hufvudstaden en afton i oktober. Det var nästan så att man saknade de två vapendragarna och "husväktarna" från i våras. "Sir P and tha slave-boy" snackar vi då förstås om. Ja, men vi klarade oss fint utan deras glada utrop, trots allt.

Vad hände då på denna last days with the CC-house-gang? Tja. Ni ser ju själv här nedan vilken jävla stämning som närmast imploderade mellan de fyra väggarna (och de 13 kvadraterna). Jovars! Vi drog direkt ut till Örnsberg för en sjudundrandes festmiddag i Brasiliansk anda. På något sätt. Kvällens enda äkta influgna brasilianare var dock som försvunnen, någonstans mellan Södra Amerika och Norra Europa. Spänningen var lika hög som stämningen, och kvällen gick i husdjurs-skrönornas tecken. Ja, det var allt från råttor, hamstrar, katter, apor, hundar och sköldpaddor. Alla med den tragiska gemensamma faktorn att alla mötte döden på ett ohyggligt nattsvart vis.

Ja. Men sen då? Ja, tunnelbanan (även kallat "tåget") tog oss till syd-malmen igen, där vi firade Anonymous resa imorgon. Ja, hon styr helt sonika kosan mot det stora sockerbets-landet i syd. Landet med alla Folkabubblor (ja, det när detta land kom på tal i SO-boken i högstadiet var det ackompanjerat med en bild av Folkabubblor) och regnskogar. Det är just till regnskogen Anonymous lär landstiga på sin bambuflotte. Som en portugisisk kolonisatör ska hon erövra vildmarken....Ja, ni förstår säkert denna poetiska liknelse. Jag hoppas personligen på utförliga reportage just här på denna blogg!




Här ovan ser vi de tre forna Lillekrok-ockupanterna diskutera världspolitiken. Det vi kom fram till på småtimmarna, bara timmar före flyget som skulle bära Anonymous genom den kyliga oktoberluften var följande visa devis:

"For blood is the symbol of mere life"

Ur Reflections, av Walter Benjamin

Klokt sagt. Tycker undertecknad. Kvällen fortskred med en seriös diskussion där Ugglan ställde Anonymous mot väggen och pepprade med frågor om anatomi, vårdetik och kroppsvätskor. Kort därefter blev Ugglan tyst. Anonymous hade nämligen bestämt, här och nu, att Ugglans kall i livet var att bli sjukhuspräst. Predikan på latin skulle bli Ugglans specialitet, trodde Råkan triumferande. Ugglan gick igång på detta, i euforin spelade hon upp en scen där hon iklädd en svart prästrock kommer in till en döende, och hon ger domen med dov och allvarlig stämma:

"Silencio!"
"Mortem"
"Anno domino"

Därefter vänder prästen på klacken, uppfylld av sitt ämbete. Sen kom Ugglan på att hon vill vara en okristen präst, en andlig sådan. Jag föreställer mig i mitt huvud snarare okristlig, eller antikrist-sjukhuspräst. Som kan hela det sjuka i kroppen med ännu sjukare saker: baklänges-tungotal och onda besvärjelser. Ugg tänker att hon inte kan vara så grym att ge domar till de döende. Hon vill nog hellre vara något ljusare, som en ängel i mänsklig skepnad. Som kan se sin egen kropp ligga till synes livlös från ett hörn högt uppe i rummets tak! Anonymous och Råkan tror inte det finns några såna tjänster på sjukhus överhuvud taget, men att det kanske kommer startas en dylik utbildning på Mitthögskolan i Sundsvall. Kanske 180 poäng.

När vi ska sova, och nästan har somnat, säger plötsligt Ugglan att hon ska bli fastighetstekniker. Detta för att, som hon uttrycker det, "få gå in i folks lägenheter och se hur folk bor. Sånt är ju jättespännande".

Morgonen efter går vi till ett trendigt söderfik där folk i avancerade omlott-kläder sippar latte till höger och vänster. Vi försöker beställa "gingerbread lahte", "kafévärden" säger "tyvääärr" med ett släpigt uttal. Vi köper vanlig latte och äter frukost. Vi summerar livet med tre ord: "viktigt", "storslaget" och ett till som vi inte kan enas om. Anonymous reser sig plötsligt, går mot utgången och säjer ajö och avslutar med "legao" innan hon vänder på klacken och försvinner in i söder-morgondiset. Fem minuter senare håller Ugglan på att missa sin flight mot Sveriges Betlehem som går om en halvtimma från bromma. Hon knäpper med fingrarna och direkt stannar en taxi utanför, på den trendriktiga stockholmsasfalten.

Jag hinner inte förstå vad som händer, men det gör jag sällan. Jag är inte van vid denna storstadspuls. Jag längtar bort lite. Bort från det trendiga, stressiga tempot.

Kanske längtar jag till Vårberg.

Jo.

Jag längtar till Vårberg. Till Stockholms (kommuns) högsta naturliga punkt. 77 meter över havet. Vikingaberget. (Wikipedia på det om ni inte tror mig). Dit ska jag, och se solnedgången sjunka ned över graniten.

Jag går, och inser när jag kommit en bit att jag glömt betala notan.
Blodet isas i mina ådror när jag inser detta.
Sen inser jag att vi betalade före vi åt våra trendriktiga brödbitar.

Jag fortsätter gatan fram, och vänder mig inte om.