Jag sitter i Y-bussen igen. När chauffören för tredje gången rabblade upp var toan fanns, att det vintertid inte finns vatten i handfatet utan att man trycker på en röd knapp för att få desinfektionsmedel att tvaga händerna med, att det inte blir måltidsuppehåll i Tönnebro etc, höll jag på att stoppa lurarna i öronen för att isolera mig från den informativa Västerbottningen en gång för alla. Just när musiken håller på överta mitt hörselsinne, förnimmer jag orden "trådlös internet på bussen". Y-buss har tydligen trådlöst internet!?! Direkt tar jag upp datorn ur väskan och börjar rapportera till mina kära läsare som frenetiskt sitter hemma i stugorna och maniskt klickar på reloadknappen för att få den senaste uppdateringen från min existentiella sanningsspaning i norr.
Det öde landet passerar revy utanför bussfönstret
Tron på Stoorn
Först vill jag kommentera det senaste angående Stoorn, Storälgen. Luleå Tekniska Universitet har gått in och säger sig vilja hjälpa till i själva konstruktionsarbetet till detta storslagna projekt. Trevligt initiativ tänker ni nu säkert. Otrevligt, kontrar jag. För när Analogiseringsprojektet var ensamma i Sverige om att stötta idén om Stoorns förverkligande, så blev den stackars tungomålstalande norrländske entreprenören hånad i tråkmånsarnas anti-visionära hemvist Sverige. Det var bara vi modiga sörländska bloggers, och tyskarna, som stod upp för projektet världens största älg. Nu när det blir verklighet, vill alla vara med och dela på kakan. "Så jävla norrland" kan man lockas att tänka, om man vore fördomsfull. Själv är jag fördomsfri och tänker att det är människornas i generna inneboende jantelag som spökar här.
www.stoorn.se
Nu har Y-bussen kommit en bit ner i norrland. Men vi är fortfarande i norrland - björnarnas, vargarnas och skoteråkarnas land. Det töar, men isen ligger på älvarna och snön täcker marken. Här är vintern sedan länge kommen. I södra sverige har ni säkert bara regn och gråa avlövade träd.
Så vad har jag åstadkommit i norr den här resan? Ja, det är för mycket för att redogöra här. Men jag kan säga som så, att om det finns en sanning värd att veta i denna värld har jag kommit underfund med vad den går ut på nu i helgen.
Men just nu orkar jag inte riktigt skriva mer, jag känner mig spänd i axlarna. Jag ska försöka ta mig tid att skriva sanningen lite senare, men just nu ska jag nog ta en paus och vila lite, titta på denna ödsliga, uppgivna och stilla döende landsände som passerar revy utanför mitt bussfönster.
Men...
Det jag däremot kan berätta är att jag igår besökte mitt forna universitet för första gången på tre år, och jag möttes av en ljus och öppen skapelse till entré. Där det tidigare funnits en klaustrofobisk och mörk ingång i Umeå Universitets samhällsbyggnad och som så mossigt och fint kallats "hörsalsrotundan" i sann 70-talstappning, finns nu en enorm glaskub, infattad i ljust skandinaviskt trä, vars funktion sades vara inspirerad av Ralph Erskines arkitekturideal:
Det syns ej på bilden, men med stora lysande bokstäver står det "Lindellhallen" längst upp på denna majestätiska byggnad. Detta gör byggnaden ännu mer pervers än vad den ser ut att vara. Luftigheten och rymdkänslan inuti, kombinerat med det "Skandinaviska ljusa träslagen" gjorde mig illamående. Jag fick omvänd klaustrofobi, vad det nu kallas. Jag skyndade till toaletten där jag till min stora lättnad såg att den var lika tryggt sunkig som alltid.
På toalettväggarna försiggick samma pseudointellektuella diskussioner om Stalinismen vs. Kapitalismen som för 8 år sedan - alltid utmynnande i mer eller mindre låga påhopp. Och jag behövde inte annat än att kasta en blick bort mot Humanisthuset för att se att det fortfarande inte ens bytts ut en endaste möbel sedan det invigdes på 70-talet.
(Denna artikel var färdiguppdaterad redan i söndags kväll, men nu har jag lagt upp två toalett-diskussionsbilder, så nu är det klart! Sluta klicka på reload stup i kvarten!)
