tisdag 22 juli 2008

En uppföljande artikel för korrigering av Råkans heder och ära!


Råkan, fixies och döden.

Obs! Denna artikel är skriven i ett nyskapande skönlitterärt fakta-stuk. Allt är sant, men ack så lättläst!


Ingress

Jag minns ännu den dagen. Jag trodde att det var en helt vanlig vårdag på jobbet. Jag hade vid det här laget jobbat in mig rätt bra i cykelbudsyrket, och jag hade fått upp ett stort intresse för cyklar och cykling som sport. Jag hade köpt en egen italiensk handtillverkad racercykel för ett par månadslöner. Jag hade börjat cykelträna lite även efter arbetet. Jag tyckte jag hade lite koll. Kanske närde jag också en dröm om att detta med cykling som kultur, det var rätt hippt, och att jag därmed själv skulle kunna vara hipp. Jag ville bli hipp. Men så stod chefen där, triumferande, på kontoret. Mot väggen stod lutad en cykel av sällan skådat slag. Omkring chefen och cykeln stod några av de andra cykelbuden och bara imponerades. Det var inte den första häftiga cykeln chefen hade kommit till jobbet med, en show-off för att säga att "glöm nu inte vem som är er chef". Förut var det den där mountainbiken i titan, den med både ram och sadel i retrostil. Och han hade ju just berättat om sin måttbeställda italienska racer-ram han väntade på från italien. Men nu... Jag hörde mina kolleger - de andra "lärjungarna" - som häpet mässade "ingen broms?"



Kära bloggvänner och övriga läsare. Jag vill med denna artikel passa på att reda ut begreppen, samt tydliggöra mitt - Råkans - förhållande till s k fixed gear bikes. Detta på grund av den sesaste tidens mytbildning, ryktesspridning, faktafel, mysteri- och myterikänsla här på bloggen.

FÖLJANDE ÄR SANNA OCH HÄRMED OFFICIELLA FAKTA:


1. Råkan köpte ingen fixie. Varför inte? Jo, han är alldeles för:

a) gammal,
b) räddhågsen,
c) ohipp,
d) klok.


2. Så vad köpte då Råkan för cykel?


Råkan köpte en helt ny Kona Paddy Wagon (årsmodell -08) som i mångt och mycket såg ut som en racercykel med vissa retro-detaljer. I butiken var modellen tydligen så impopulär hos stockholmarna att de fick be Råkan återkomma dagen efter för att de inte ens visste var på lagret de hade stuvat undan den, och när de väl hittat den hade gaffeln inte ens monterats. Den hade handbromsar. Den hade till skillnad från vanliga racercyklar inga växlar, eller ens fäste för växlar på ramen. Anmärkningsvärt nog var dessutom bakhjulet vändbart - på var sin sida om baknavet fanns det ett bakdrev.

Lite av cyklarnas trojanska häst alltså. Allt är inte vad det ser ut att vara med denna mångfacetterade cykel...



3. Varför köpte Råkan en cykel utan växlar och med vändbart bakhjul?

35 % för att det verkade smart och "stabilt" med fast utväxling, växlar kräver underhåll och går sönder.
30 % för att han behövde en väl fungerande och bra cykel för jobb-pendling och träning, den gamla var ju så paj och det skulle kosta ungefär lika mycket att köpa nya växlar till den som att köpa denna nya cykel (utan växlar).
20 % för att Råkan var lite intresserad av singlespeed-cykling, det verkade vettigt och spännande.

8 % för att han hade för mycket pengar.
7 % för att han behövde förnyelse i livet, som hade fastnat i någon återvändsgränd.


4. Vad är en "fixie"?

Det beror nog på vem man frågar och vad man menar. Trots att "fixie" är något slags smeknamn på "fixed gear bikes", så har begreppet "fixie" allt mer förknippats med en livsstil, ungdomar (mest pojkar
mellan 20-45 år som gärna vill ha anknytning till mode- eller mediabranschen) anammar det som en hipp livsstil och väljer kläder för att matcha cykeln, medan fixed gear är en cykel med fast utväxling, dvs om man trampar bak så cyklar man även bak. Den har inget frihjul eller fotbroms.

En "äkta fixie" skulle nog många trendiga entusiaster säga är en cykel som har "fixed gear" och inte har någon handbroms. Är man äkta fixed-cyklist och vill ha hög kredd så bygger man sin cykel själv. Helst svetsar man en ram "från scratch" alltså, och lackar och designar själv, med dyra retrokomponenter från 60-70-80-talet som man hittat hos nån gammal cykelhandlare med yvigt skägg. Kan man inte svetsa så kan man hitta en gammal fin ram, helst från en äkta velodromcykel pga fixed-tekniska anledningar. Sen stylar man den genom att ta bort allt onödigt krafs, samt färgsätter i önskad extravagant färg. Det tredje och minst kreddiga alternativet är att köpa en färdig fixed. Det finns hippa butiker i Stockholm som säljer för hutlösa priser.

Faktaruta: De första cyklarna i historien var "fixed gear bikes", dvs innan man uppfann frihjul och fotbromsar. När frihjul började användas på landsvägscyklarna fortsatte man använda cyklar med fast utväxling på bancyklar (velodromcyklar). Kanske var det av tradition eller så var det av tekniska skäl, men mest troligt var det av viktbesparande skäl.


4 b. Stickspår: Geografiska skillnader i fixie-kulturen.

Precis som vanligt så sticker Stockholmare ut från övriga världen. De tror nämligen att de är jordens centrum. Då fixiekulturen lär ha sitt ursprung från USA och cykelbudkulturen i storstäderna där, har fixie utvecklats åt ett annat håll i Stockholm. "På kontinenten" (New York, Malmö etc) är DIY-byggandet i centrum och hop-plockandet något mer anarkistiskt. I Stockholm vill man dock förhöja kulturen några steg - till fixie-elit-nivå. Här är estetiken a och o. Troligen är det likadant i Göteborg, som alltid följer efter Stockholm i trender fast de hellre skulle dö en smärtsam död än erkänna detta.

I Stockholm är det absolut viktigaste, näst efter att ha en fixie, att inte förstöra fixie-konceptet med något så "total no-no" som att ha hjälm på huvudet eller att cykla tillsammans med någon som är ful, vanlig eller som har en ordinär cykel. Man umgås bara med sitt fixie-gäng.

Kontentan är att man som fixie-ägare i Stockholm vill att cykeln ska ha en speciell stil, den estetiska och trendmässiga faktorn är högre än själva cyklingen för de som har fixed som livsstil. Då man "på kontinenten" är duktig på att cykla fixie och kan göra allsköns konster och trick, så behöver man i Stockholm inte ens kunna cykla på sin fixie, det viktigaste är ju att man har den med sig, man rullar den helt enkelt bredvid sig på trottoaren. Precis som med brats, där frisyren och gåsjackorna och de andra kläderna har en integrerad del i deras liv - men dock ingen egentlig funktion - så har fixed-folkets cyklar lika viktig plats som deras nya häftiga retro-jeans för att utmärka deras personlighet.

Slutsats: Fixed är punkten där DIY-punk-attityden möter mode som möter retro som möter pop-elit. I Stockholm gäller detta konstaterande om man multiplicerar det med 10.



5. Varför köpte Råkan ingen "fixie" om han nu ville känna sig hipp och ungt trendig?

Som ni läste i ingressen, så blev Råkan fascinerad men även lite rädd av fixed-cykeln hans chef visade upp för tio år sedan. Han fick provcykla samma dag, utan hjälm, på kontorets parkering och det var en mycket speciell upplevelse. Fötterna satt liksom fast...i cykeln. Det var inte så lätt, och ganska obehagligt att tänka på att det inte fanns någon broms att stoppa cykeln med om det gick för fort. När Råkan första gången frågat hur man stannar hade chefen ironiskt skämtat bort hans rädsla med "Stanna? Varför skulle man stanna - hahaha".

Trenden som hans chef var så extremt tidig med att ta den nya trenden till sverige - ja kanske så tidig att han var totalt ute - hade kommit och gått hos Råkan. "Been there - done that" tänkte han lakoniskt för sig själv första gången han såg en fixed-cyklist rulla ner för skånegatan i det senaste modet. Råkan ville gärna tänka att han hade gjort fixed-grejen 10 år före alla andra, men riktigt så var det ju inte. Inte bara det att han endast hade testat chefens specialimporterade fixed-cykel, han hade dessutom varit rädd för att cykla på den!

Detta plågade honom något år, tills den vackra majdag då han fick prova Kona-cykeln för första gången. Den var inte bara skön, snygg och snabb. Det var ett vändbart bakhjul så att han fick chansen att ta revanch på sitt fixed-spöke redan samma kväll!

Han hade nämligen till slut insett att man kan inte göra sig ung och trendig, om man inte är det. Sånt sitter ju i generna. Men man kan däremot kompromissa!


6. Råkans relation till fixies och fixed bikes idag.


Det är en underbar afton i juli då jag skriver dessa rader. I köket puttrar kaffet och ljuvliga dofter av koffein når mina nervceller i näsan. Inom något decennie kommer jag få automatisk salivutsöndring av denna doft, då jag likt Pavlovs hundar kommer börja associera kaffedoften med sju sorters kakor. Jag har ätit min favoriträtt spaghetti och tomatsås. Trots att jag närmar står på toppen av livet och kan titta ner för krönet av den branta backe som jag närmar mig allt hastigare, vet jag att jag intet har att frukta. För jag kan även vända mig om, och se uppförsbacken. Hur tungt det var, så brant... Men i nedförsbacken kommer det gå undan. Har man frihjul på cykeln får man krampaktigt klamra sig fast vid bromshandtagen tills bromsgummit tar slut och man handlöst kastas mot slutet. Har man en fixie har man bara sina ben att lita till när man vill bromsa, och dessutom inte får ha hjälm i skräck för vad ens kompisar skall säga, hur länge orkar man detta utan handbroms? Vad händer om man trillar av? Har man däremot en Kona Paddy Wagon (-08) kan man dra nytta av både fixed-systemets bromsteknik (genom att bromsa - "hålla emot" - med benen) och handbromsarna. Snart börjar jag min "descent" ned för det alpmassiv vi kallar 30-årsdagen. Det var tufft uppför. Det kommer bli minst lika hårt nedför. Många kom inte upp, och många kommer inte komma helskinnade ner i dödens dal. Men jag litar till min förmåga, mina ben, mina bromsgummin och min plasthjälm kommer ta mig helskinnad ner mot pensionen, och mot döden som väntar oss alla.

måndag 21 juli 2008

Fixies

Den nya trend som Råkan redan för ett halvår sen upptäckte och anammade har nu börjat uppmärksammas här i Sveriges Manchester. Men som vanligt är vi lite coolare här nere. Istället för att köpa nya cyklar utan broms så fixar de "ner" dem här i Manchester. Köper en billig räsercykel på nätet och sen tar de bort allt. Växlar, bromsar, pakethållare, lampor - you name it!

– Det är enckelheten. Det går enklare att ta sig fram utan växlar och bromsar och känns som man får mer kontroll över cykeln eftersom det kräver en direktkontakt med bakhjulet, säger en kille.

Dock gillas denna trend inte av alla.

– Det är rent ut sagt för jäkla farligt och kan få allvarliga konsekvenser, både för cyklisten och andra människor. Att ha broms på cykeln är ett lagkrav, annars är det ett brott som ger böter, säger en trafikpolis.
Jag själv var ju väldit impad av Råkans köp tidigare i våras, men efter att ha läst en trafikpolis uttalande som detta ovan blir jag lite skraj.

PS. Hela artikeln kan läsas här. DS.

onsdag 16 juli 2008

Nytt inlägg på bloggen!*


*) Stulet från Aftonbladet, men vad gör man inte för lite förändring här på bloggen.



Låt mig kalla denna artikel för
GIGANTERNAS KAMP där bara en kan gå segrande ur striden!


Let the battle between the swedish giants begin!

OBS! Denna artikel är ett destillat och ett billigt ihopkok (och om man så vill, en satir) gjort av råkan på en mycket seriös nyhetsartikel från den seriösa och den alltid från fula säljknep oberoende hög-journalistiska seriösa nyhetstidningen Aftonbladet. Om någon ska stämmas av Aftonbladet, må det vara Råkan i egen person och inte Analogiseringsprojektet i helhet! Om Ranelid eller Guillou har något negativt att säga Råkan eller Analogiseringsprojektet, hänvisar han/de med vänliga hjärtliga hälsningar till Aftonbladet, som skrev artikeln som denna destillerade och roligare version endast är en ful kopia av.

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Bakgrund till denna viktiga litterära titelmatch: Ranelid och Brunner hotar på fullt allvar i en mycket seriös nyhetstidning att sluta skriva pga att "deckardrottningarna" säljer bättre än vad de gör. Detta trots att "granen" och "brunnen" ju skriver klart finare och mer intellektuellt än tjejerna ens försökt göra. Alltså: kvalitet borde sälja bättre än billigt effektsökeri, tycker grabbarna, trots att de själva friskt "hotar loss".

Battle begins:

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Ranelid (R) i blå ringhörna och Guillou (G) i röd hörna. De ser enormt laddade ut. Förhandssnacket har spekulerat i huruvida ryktet om att vinnaren får en plats i svenska akademien är sant eller inte. Det är dock ganska höga odds på att detta skulle stämma. Innan startsignalen går kastar sig Guillou mot Ranelid, något oväntat med en hög yxspark:

G: – Ranelid och Brunner är avundsjuka på deckardrottningarna. De tycker att de sysslar med finare litteratur och att de därför borde sälja bättre.

Ranelid är beredd och hoppar undan. Han är beredd på Guillous fuskiga tilltag och ger igen med samma mynt. Han ligger nu på golvet och biter guillou i smalbenet:

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

R: – Det är så obegåvat och falskt, allt det han skriver.

Guillou fular sig igen nu, kör ett psykologiskt fegspel àla Mazzerati-Zidane, då G påminner om vad han skrivit tidigare i våras apropå att Ranis berättat att han varit nära att ta sitt liv. Det tolkade Jan Guillou som ett pr-knep för att sälja fler böcker.

Replik av "gRANEn", som nu har rest sig utan att G hinner med sina tjuvnyp, hunnit upp bakom "Gulle-Jo" och skallar honom mellan skuldrorna så att han tappar andan några sekunder:

R: – Det är en rent kriminell handling att säga så. Är man så kallhjärtad är det kriminellt. Jag har mått enormt dåligt.

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Jan Guillou kan tyckas vara ännu mer kallhjärtad då han jämför Ranelids språk med pekoralisten Erik Ofvandahl, han ger R en rak vänster, som hämtad ifrån filmen "Ondskan":
– Ranelid skriver en invecklad prosa med höga pretentioner. Det blir oftast både högstämt och obegripligt.

En litterär halshuggning av vår vän "Guilloutinen" alltså! Hur mår Ranelid efter detta angrepp, är han nu nere för räkning månntro? Nej! Nu händer det! Ranis reser sig om, enbart lite omtöcknad, och fräsande går han till anfall, skrikandes "Jannejävlabanan här ska du få smaka!"

R: – Min stil är fullkomligt unik i Sverige, vrålar Björn Ranelid.

Guillou ser ut som ett frågetecken. Han är mållös! En fullträff av Ranis?

Han fortsätter mata på med högerkroken mot Guillous fina anlete. Han skriker ut till den exalterade publiken:

R: – Har du hört talas om guillouska?

Ojoj. Adrenalinet rusar, han är taggad, vår käre Ranis, medan Guillou tycks inte ha mycket energi kvar nu. Han är groggy. "Publiken är euforisk, som vore det under en Romersk gladiatorkamp för tvåtusen år sedan" tänker Ranelid för sig själv. Hans nackhår reser sig då han låtsas vara en krigare med förgyllda skor. Han låtsas att han fått kejsarens tillåtelse att "finisha" G helt och hållet. Precis som i filmen "Gladiator", Ranelids favoritfilm i hemlighet. Guillou vinglar till, då R kommer med sin speciella dubbelhöger kallad "Ranelidarn" (först en högerarmbåge, sen en släng av högerhanden, denna teknik anammad och vidareutvecklad av Ugglan och Anonymus) som får förödande resultat:

R: – Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk.

Jan "Guilloutinen" Guillou ligger nu ner och jämrar sig. Han reser sig inte upp. Ranelid vann denna match på Aftonbladets boxningsarena. En sargad kämpe bärs ut på bår, en annan står upp, stolt, svettig och vacker.

Matchen är över, åskådarna går hem. Men tro inte att den slagne hjälten har gett upp. Nej, han tränar hårdare än någonsin förut, stenhård kommandosoldat-träning tillsammans med Stefan Sauk och Peter Haber. All fokus på nästa titelmatch mot den snobbige "gRANEn". Kanske hans livs viktigaste. Matchen om hedern.

(Obs! Om man så vill, kan man kalla detta "en satir". Detta för att undvika stämningar etc.)

Källhänvsing: Den seriösa artikeln "Kriminellt av Guillou" i AB. Läs även "Stora Macho-boken" av grabbarna på Fagerhult, och varför inte också "Kvinnan är första könet" av Ranis som handlar om hur mycket bättre kvinnor är jämte männen (förutom på att skriva böcker).