Det började tidigt. Arla morgonstund vaknade jag och kände att idag kommer det ske. Jag kommer få min analogiseringsmaskin och därmed ta steget jag drömt om så länge. Föga anade jag att vägen dit var svårare, längre och tuffare än jag någonsin kunde anat.
Ugglan hjälpte mig med logistiken. De sa att "visst, inga problem, vi kommer med din maskin idag!" Okej tänkte jag, bäst att sitta på vakt och inte missa den stora pansarbilen som ska leverera min maskin. Igår var de nämligen här utanför och ville leverera, men då var varken jag eller Ugh hemma.
BILD 1: Fönstret ut mot gatan. Morgonsol och fint, många bilar men ingen pansar-budbil. Jag känner på mig att detta kan bli en lång dag, så jag laddar med en termos kaffe och c-vitaminer i naturlig form.
(Tyvärr har jag inte lärt mig rotera bilderna än i denna analoga apparat. Så jag fick göra det i den gamla, omoderna och digitala apparaten.)
Sen drack jag lite kaffe. Lyckades alltså med konststycket att sätta igång ett kaffekok utan att släppa blicken från gatan och alla bilar. Detta tack vare en sinnrik konstruktion med fyra speglar upphängda i vinklar. Sen satt jag några timmar vid köksbordet och åt apelsin, det började kännas i min nacke. Hörseln var på spänn, varje lågfrekvent brum fick mig att hoppa till på stolen: "En budbil?" Näe..
Solen började gå ner, "synd på så fint väder" tänkte jag apropå att jag inte varit ute idag. Bara suttit och stirrat på vägen. Hade jag missat bilen med min analoga maskin månntro? Nej, den möjligheten var omöjlig.
BILD II: Solen börjar gå ned över gatan. Jag sitter med huvudet vridet ut mot gatan, spejandes, väntandes...förgäves.
Jag tog mig runt ut till vardagsrummet och till den digitala datorn. Nu förlitade jag mig helt på min hörsel. Vid vare brum ryckte jag till och kikade ut, så nacken höll på gå ur led. Detta var något som liksom satte sig ända in i ryggmärgen - flera timmar efter att jag inte behövde titta ut längre så fortsatte jag att instinktivt vrida mig mot gatan vid minsta brum. Jag insåg att det här höll på gå överstyr, men jag kunde helt enkelt inte hejda mig. Missade jag det här idag så skulle de skicka tillbaks apparaturen till Nederländerna. Det visste jag.
Efter många tröttsamma timmar med sinnena i "hyper-active mode" så tittade jag in på pansarbudbil-transportörens hemsida. Man kan kolla status för sin leverans där. Döm om min förvåning när jag ser att chauffören varit här, men "inte kunnat komma in i byggnaden!" Tror jag det, han har ju ljugit både arbetsgivaren och mig rakt upp i ansiktet: Han var aldrig här! "Vilken jävla apa" tänker jag stilla innan jag blir både arg, ledsen och besviken på en och samma gång.
Jag ringer direkt upp denna firma och stämmer dem på rak arm, jag är så ilsken att jag slänger upp ett sjusiffrigt belopp och då vågar de inget annat än att behålla min låda i Sverige, trots att de just höll på lasta Holland-bilen full med allsköns lådor. Men de säger att jag måste hämta den själv, i Bromma av alla ställen. Okej säger jag, som helt verkar glömt testosteronet och de sju siffrorna. Jag sätter mig på en tur norröver som tar ett par timmar allt som allt. Men nu är den här - min analoga datamaskin!
BILD III - Den analoga datamaskinen är väl förpackad i en låda från lagret i Nederländerna. Spännande...
Jag öppnar andaktsfullt. Nu får inget gå fel. Nu kan inget gå fel!
Maskinen heter "MacBook Analogue" (vet inte om ni kan se det på denna bild) och är en helt ny modell, den första i sitt slag faktiskt. Jag stoppar in sladden i det analoga elnätet och knäpper på den. Systemet rullar igång. Man hör mekaniken rassla mycket, mycket tyst långt därinne i den lilla apparaten av vit bakelit. Bara en sån sak - vit bakelit!
BILD IV - Boken! Analogiseringsproektet-bloggen ser speciellt och fint ut i MacBook Analogue:n. Skärmen är jätte-blank och jätte-färgglad, och helt uppbyggd av bergkristaller med högt chakra, som är överladdade med elektroner av samma typ som de i norrskenet. En helt ny analog teknologi. Helt fantastiskt!
Ja, mer än så kan jag inte skriva nu för jag är hänförd av detta tekniska mirakel jag sitter och beundrar. Hur har de lyckats, ingenjörerna?
Jag återkommer senare med mer om detta fascinerande mirakel... (Nu ska jag ut träna i natten.)
